— Se om de små, tills laglig förmyndare utses! förmanade mästaren. Jag bevarar till dess deras dopattest och tillhörigheter. Låt tacka för den döda i kyrkan och brådska ej med begrafningen, om tilläfventyrs någon efterfrågan hörs af. Jag skrifver till kyrkoherden; hon skall få vigd jord, hon är ingen tatterska.
— Nå, mästare — yttrade Lydik Larsson, när de åter sutto i släden — ni sade i går, att detta var en märkelig natt. Hvad säger ni nu om nattens barn?
— Jag säger, att Han, som styr de villa vågor i hafvet, styr lika förunderligt människors vägar. Stjärnorna anvisa början och stundom loppet, men änden är Herrens. Förvisso är vågsam den nattens rot, men Herren är den som växten gifver. Bed för dessa barnen, Lydik, ty de behöfva det! Min tid är räknad; jag skall icke upplefva nästa vinters snö.
Vid vägkrökningen, där Kaskas torp försvann ur de resandes åsyn, vände sig mäster Sigfrid ännu engång tillbaka och bad: Advigila, Domine! Därefter tillade han med en blick på herrarnes medspår i snön: Advigilate, domini!
3. Ryttaren utan sadel.
Och en sådan krabbsaltare skickar man ut!
Tullnären Lydik Larsson hade tillvitat de höge herrar, som i December 1626 besökte Kaskas torp, att icke se mer än det som för ögonen var. Äfven en tullnär kan misstaga sig, enär han ju för mången tyckes enkom skapad att luras, men denna gång hade han gissat rätt. Herr Jöns Knutsson Kurck och herr Åke Henriksson Tott hade annat att tänka på än fattiga barn från landsvägen. Herr Jöns hade från Åbo slott flyttat som höfding till Viborgs slott och därifrån åter till Åbo som president för hofrätten. Därtill stod han som riksråd med ena foten i Stockholm och bar på sina skuldror ett europeiskt krig. Herr Åke hade blifvit general, riksråd och slutligen fältmarskalk. Han hade tröttnat att ploga väg för svenska hären genom Polen och Tyskland, lefde nu mest i furstlig prakt på Ekolsund nära Enköping i Sverige, men jagade däremellan björnar i Finland på Gerknäs och Lavila.
Nattens barn uppväxte obemärkta i torpet, delande sina fosterföräldrars tarfliga bröd. Dordej hade regelbundet hvartannat år skänkt sin man en blifvande dräng eller piga; hon hade ju icke råd att förse honom med två i gången. Oaktadt denna sparsamhet var torpet icke illa försedt, ty när vi nu återse dess låga torftak tio år efter föregående händelse, funnos där sju egna barn och med fosterbarnen summa nio. Detta talrika sällskap var begåfvadt med en förträfflig matlust och en lika beundransvärd flit att fort slita hål på sina små oumbärliga klädesplagg, hvilka sommartid inskränkte sig till det grofva, hemväfda linnet, men vintertid behöfde åtskilliga tillägg, för att gossarne skulle kunna utlägga harsnaror i skogen och flickorna biträda sin mor vid brunnen och ladugården.
Allt hade gått skäligen väl i lås, så länge herrarnes underhållspenningar ännu hördes skramla i läderpungen och silkesbörsen. Där hade till och med kunnat öfverst afläggas priset för Gustaf II Adolfs nya vackra bibel, som flitigt lästes morgon och kväll. Men nu skramlade sedan länge intet silfver mer i lädret, silket var tom grannlåt, herrarne voro långt borta och hade ej låtit höra af sig. Hvar var då mäster Sigfrid, barnens förste vän och gynnare? Han hade redan 1627 gått bort från denna mörka jord till sina lysande stjärnor, såsom han själf förutsagt. Ingen annan ville belasta sig med vården af två tattarebarn, om hvilkas härkomst eller anförvanter man icke lyckats få ringaste upplysning, och så hade torparen Thomas Kask blifvit vederbörligt förordnad till de främmande barnens förmyndare.
Torpet var bördigt, och Thomas Kask arbetade så flinkt med sin ena arm, att han de första åren betslade två hästar i sitt stall, medan hustrun mjölkade fyra kor i ladugården. Men så kom kriget, det stora kriget! De små krigen efter 1617 hade nöjt sig med halfva skörden, halfva manstyrkan. Det stora kriget begärde mer, det artade sig att begära allt, fastän det icke fick allt; det hängde sig som en blodigel vid arbetarens fot, det utsög hans märg och blef aldrig mätt. Ryttaren på den röda hästen red öfver världen i blodig härskrud och tömde torparens sädeslår, sedan han tömt bondens lada, frälsemannens stall, borgarens fickor och prästens tionde. Kaskas torp lydde under Nyby, och Nyby råkade vara ett af de få skattehemmanen i dessa trakter, där det mesta var frälse. Skattebonden var fri jordägare, men denna frihet fick han betala dyrt, ty på honom hvilade tyngsta bördan. Så hände sig en dag på sensommaren år 1636, när allt tillgreps för att godtgöra de lidna förlusterna i Tyskland, att kronans fogde med två rättare infann sig på Nyby gård för att utkräfva spannmål för de nya truppernas utrustning och hästar för trossen, hästar för kavalleriet.