Thomas Kask hade en ung hemfödd hingst på fjärde året, Pilen benämnd, ett ståtligt djur, som redan ansågs för ortens snabbaste trafvare och väckte grannarnes afund. Bonden på Nyby förplägade fogden, stack ett par dalrar i hans hand och visade honom till Kaskas torp. Där gjordes kort beslag. Pilen anammades mot ett kvitto, som i dessa tider betydde ingenting, och fördes till Nyby för att därifrån sändas med andra hästar till mönstringsplatsen i Lojo.
Men nu var Pilen, alltifrån sin första lyckliga barndom som föl, en förklarad gunstling till den tioårige Bennu, som mäster Sigfrid kallat Ben-Oni, smärtans son. Desse två voro oskiljaktige. Bennu hade fått förtroendet att ensam vattna och fodra Pilen; Bennu hade varit den förste ryttaren på Pilens rygg, så snart denne förmådde bära hans lilla lätta person, och Pilen lydde i blinken Bennus hvissling. Gossen råkade i förtviflan, när han vid återkomsten från sina snaror i skogen fann Pilen bortröfvad.
Fosterföräldrarna höllo råd om hästen och barnen. Dordej sade:
— Jag vånne vi blefve af med Bennu, den olyckspojken. Thomas, du håller honom för mer än dina egna barn, du låter honom göra allt hvad honom lyster. Si så förträffligt arger han åter kan vara! Sanna mina ord, Bennu är ett tattarebarn, han skall bringa ofärd i torpet!
Thomas svarade:
— Är han ett tattarebarn, så är Hagar det ock, men henne vill du inte mista för tjugu ungnöt.
— Tala inte om Hagar! Hon är ett lyckobarn, maken får du söka i tre kyrksocknar. Läser hon inte redan i bok bättre än jag? Är hon inte den flinkaste i sömnad och alla husliga sysslor? Får hon inte makt med Sigfrida och alla de andra, bättre än du och jag? Hvart skulle jag taga vägen med de många barnen, om jag ej hade Hagar? Ha vi ej råd att föda dem alla, så låt oss skicka Bennu till Gerknäs, efter herr Åke lofvat oss det, men si Hagar behålla vi. Jag tänker herr Jöns minns icke mer af flickan, än hans jagthund minns det lingon han trampat i fjol på räfjagt i skogen.
— Jaså, sade Thomas saktmodigt, är nu tiden kommen, att också vi skola kifvas? Behåll Hagar, jag håller Bennu! Får gå, han är oregerlig, får gå, han gör dumheter, men krut är i pojken, lita du på en krigsmans ord! Pilen? Ja, »ota hännestä kiinni», tag fast honom i svansen, bruka finnarne säga. Sörjer icke Bennu kräket, som hade det varit hans egen hundvalp? Det där förstår jag. Märk huru pojkbytingen piskar i argheten brunnshinken med sitt hasselspö, som hade han för sig fogdens breda rygg! Sådant fängkrut! Jag ville icke vara i fogdens ställe, om han vore brunnshinken.
Föremålen för denna rådplägning, de båda fosterbarnen, stodo vid brunnen, omgifna af torpets legitima afkomlingar. Pilens bortröfvande var dagens stora tilldragelse, och Bennu, som låtit sin första vrede rasa mot den toma spiltan i stallet, stod nu på gården, ursinnigt piskande hvad han först kom öfver, som råkade vara brunnen.
Han såg käck ut, det lilla spensliga brushufvudet, smärt som en rönntelning, vig som en ekorre, blixtrande bruna ögon, svart hår, glödande kinder och hela pysen mest lik en raket, som icke fått makt att stiga i höjden, men uttömmer sina sprakande gnistor i gröna gräset.