Tommu, tre år äldre och mer än hufvudet högre, understod sig att skratta. I blinken sprang Bennu mot honom och lät sitt hasselspö utan hejd hagla ned öfver fosterbroderns hufvud och rygg.
Sigfrida började gråta. Hagar kastade sig emellan och mottog de rapp, som ämnades Tommu.
— Är du karl du, som slår oskyldiga? Slå fogden!
Och systern såg på honom med sina stora ögon, lika mörkbruna och lika blixtrande som hans egna. De voro, med sina ännu ej fyllda tio år, så lika hvarandra, att ingenting annat än könet och dräkten skilde dem åt — två vackra bär, sprungna ur samma kvist, två fattiga, förgätna ranunkler, vuxna ur samma rot på heden. Måhända var systern en tvärhand längre, och hennes bestämda hållning röjde tidigare utvecklade själsgåfvor.
— Fogden? upprepade Bennu.
— Ja, svarade Hagar. Han är med sina hästar i Nyby.
Bennu betänkte sig några ögonblick, flög Tommu om halsen, snyftade ett: förlåt! och tog därpå till flykten, allt hvad hans lätta ben förmådde — barfota, barhufvad, med det enda nödvändiga plagg, utom skjortan, hvilket en ung man om tio år icke skickligt kan umbära ens i skogen, därifrån Bennu kommit.
Barnen sågo förundrade efter honom.
— Jag går med! ropade Tommu, medan hans kind ännu bar ett rödt märke af hasselspöet. — Bennu springer till Nyby att gifva fogden stryk.
Hagar följde honom.