Det var endast några stenkast till Nyby gård. När Bennu nalkades gården, såg han hästarna beta i hagen, medan fogden rastade. Bennu förändrade plan. Han satte två fingrar till läpparna och hvisslade två gånger. Vid första hvisslingen upplyfte Pilen sitt stolta hufvud och lyssnade. Vid den andra sträckte han i galopp öfver hagen, flöjde öfver gärdet och stod inom mindre än tre minuter muntert fnysande vid gossens sida. Bennu förstod, att Pilen endast kunde räddas genom en snabb flykt, lika godt hvart, klef på en sten och satt snart, med ögonen strålande af förtjusning, på favoritens rygg. Han red till landsvägen, en ridt så god som en annan, utan mössa och skor, utan betsel, tyglar, sadel och sporrar. Det var mer än ett nöje, det var seger, det var triumf!
Hagar och Tommu sågo den lille ryttaren spränga på landsvägen västerut. Icke många minuter därefter sågo de fogdens två rättare skyndsamt rida samma väg, och desse två voro bättre munderade, utom att de därtill voro beväpnade.
— De taga honom, de slå ihjäl honom! ropade Tommu och sprang till föräldrarna med budskap om faran.
— Ingen hinner upp Pilen! tröstade honom Hagar, nästan lika förtjust som brodern, och knep hop sina läppar till en hvissling, som liknade Bennus.
Huru nu denna jagt skulle hafva aflupit, är, oaktadt Pilens snabbhet, ej lätt att gissa, då häst och ryttare gjorde utan mål sin första utflygt i världen. Men Bennu hade icke hunnit långt, innan han på landsvägen mötte en västerifrån kommande talrik skara af vagnar och ryttare i långsam tågordning. Bennu klappade sin Pil på halsen — enda medlet att styra honom — och sprängde i pinkarrier inåt sveden på sidan om vägen. En sats, och Pilen snafvade med frambenen öfver en stubbe; hans manhaftige ryttare gled öfver hästens hals ned på sveden.
Skaran på landsvägen förnam ett kommando och gjorde halt.
— Hvad är det för en byting, som rider en sådan häst lytt öfver stubbarna?
Åter var det ingen ringare person än numera fältmarskalken herr Åke Tott, stadd på en af sina vanliga resor att jaga vid Gerknäs. År och blessyrer hade omsider tvungit den väldige herren att på längre resor åka i vagn. Men näst en tapper ryttare och ett godt svärdshugg kände herr Åke i denna världen ingenting beundransvärdare än en stolt trafvare sådan som Bennus Pil.
Gossen framfördes, röd af ridten, men oförfärad och trotsig. Han trodde sig fångad af fogdens folk. Herr Åke lät framleda hästen, som till all lycka befanns oskadad.
— Mina herrar — behagade fältmarskalken yttra till sina adeliga svenner — har någon sett en stoltare bog eller vackrare knäveck? Talen icke om de polska springarnes smäckrare ben; hagel i mitt kyller, de hålla icke ut hvad de där labbarna hålla! Hvad tron I det var för en som jag red vid Grebin? Finsk ras, mina herrar, ackurat som den där. Stålhandske red icke en bättre vid Breitenfeld. Det kan göras något af den där bondkampen, han måste bli min.