— Han är min, svarade lille Bennu.
Herr Åke mätte pojken från hufvud till fot, och den distansen var icke lång.
— Din? Och en sådan krabbsaltare skickar man ut att fördärfva en sådan häst! Hvad nu, pyssling? Rider du utan sadel och betsel?
Och fältmarskalken skrattade, såsom han icke skrattat, sedan han sist var i färd med Isolanis kroater.
Bennu stod svarslös vid detta jättelöje. Han stirrade med nyfiken beundran på de präktiga sadelmunderingarna.
— Af dig kan Lars Palikka göra en bra ryttare, när du fått ben till sadeln, återtog fältmarskalken i blidare ton och ruskade om den lille på ett sätt, som kom Bennus små skuldror att knaka. — Du kan följa till Gerknäs och blifva stallmästare åt min lille Klas. Hästen anammar jag, som fan tog Wallenstein.
— Pilen är fars och min häst, skrek Bennu, åter utom sig vid denna hotelse. — Fogden röfvade Pilen ifrån oss!
Vid dessa ord hade fogdens förföljande rättare uppnått de resande och kallades fram till fältmarskalken. De berättade händelsen: hästen hade tillhört Kaskas torp.
— Godt, sade herr Åke. Så är han kronans, och jag tager honom. — Man gjorde icke många omständigheter den tiden med en torpares häst.
Tåget fortsattes, och Bennu fick rida Pilen, som leddes i grimma af en bland ryttarne.