När man passerade Kaskas torp, sade Lars Palikka till sin herre:
— Det var här ers nåd för tio år sedan stod fadder åt tattarungarne.
Herr Åke hade längesedan glömt denna obetydliga tilldragelse. Han skulle ej heller nu hafva fäst sig därvid, om han ej ihågkommit herr Jöns Kurck, med hvilken han mången gång varit i delo.
— Tattarungarne! upprepade han. Fråga pojken där, huru gammal han är!
— Nio år, rapporterade stallmästaren.
— Det slår in. På tionde året. Kunde se det på korpgluggarna. Men där är ryttarefart i den slyngeln, han må vara min gudson.
— Det var där jag såg den döda, hans mor, som jag sett engång förr, dristade stallmästaren tillägga med en gunstlings obesvärade sätt. — Nu minns jag hvar jag sett henne. Det var vintern förut i Marienburg, kort efter dusten vid Wallhof, där ers nåd med ett hugg klöf polacken från stormhatten till sadelbommen. Salig kungen skulle till Stockholm, där var gästabud före afresan. Så kommo förnäma fruar och jungfrur från Riga. En var helt ung och fager under ögonen, hon blänkte som ett solsken af ädelstenar från håret till skärpet. Ers nåd, det var den döda i torpet ... det var tiggerskan!
Herr Åke skrattade.
— Det där kan du berätta en regnig höstnatt vid bivuaken och fältflaskan. Huru många remmare tömde du med dina stallbröder vid konungens gästabud?
— Två, svarade Lars Palikka lugnt. Och resan fortsattes till Gerknäs.