4. I Karis prästgård.
Hvad behöfver hon veta?
Tullnären Lydik Larsson hade ej mindre än de höge herrarne haft mycket annat att tänka på än fattiga barn i ett aflägset torp. Han hade haft trassel af alla slag, sedan det stora kriget i Tyskland begynt uppsluka alla slags varor och lägga embargo på skeppen för nödig transport. Holländarne hade blifvit oregerlige, sedan konungen vunnit nya stora kuststräckor vid Östersjön och gjort intrång i deras indräktiga handel på Danzig. Kom så därtill att Lydik Larsson åtagit sig betydande leveranser till kronan, hvilka, på samma gång de fyllde hans penningpung och ökade hans anseende som affärsman, inkvarterade en hel myrstack af nya bekymmer i hans förslagna hufvud.
Nu hade han varit på resa till Ekenäs i ändamål att uppköpa humle för kronans räkning. Soldaten, som slogs så tappert, förtjenade ock att stundom få muntra sig med en remmare öl. Men förrådet af humle var medtaget i Ekenäs, och tullnären begaf sig, på återresan, till prästgårdarna för att där ifylla hvad han behöfde för leveransen.
Så hände sig, att Lydik Larsson, sommaren efter den tilldragelse, som förändrade lille Bennus öde, inträdde i den stora stugan på Karis prästgård och fann kyrkoherden Petrus Mathiæ Tavia i tal med en bondkvinna, som åtföljdes af en liten flicka.
— Hvad är det ni säger, mor Dordej? frågade med rynkad panna själasörjaren, som just den dagen råkade vara öfverlupen af ostar och sommarsmör från alla sina rökar. — Hvad är det ni säger? Böcker? Hvad skall ni göra med böcker?
— Det är för flickan, vördige far, svarade torparhustrun. Hon ligger öfver mig dag och natt, att jag skall låna henne böcker från prästgården, för vördige far kan väl förstå, att fattigt folk ej har råd att bestå sig så dyr lärdom.
— Gif henne katekesen!
— Den kan hon utantill från perm till perm. Vördig far minns nog läsförhöret.
— Så gif henne psalmboken!