— Den kan hon också utantill. När jag sjunger i kyrkan och hon sitter bredvid mig i bänken, minns hon hvar vers och på hvilken sida den står.
— Så gif henne bibeln, om ni har någon bibel! Jag tänker, att där har hon och vi alla nog att begrunda för alla våra lifsdagar.
— Vördig far har rätt, det har jag många gånger sagt henne. Men si Hagar är en sådan en, att hon aldrig får nog. Hon har läst igenom hela den heliga skrift, efter vi ju lade oss till den välsignade boken, som vördig far minns, med barnens underhållspenningar. Hvart präntadt ord minns hon där, Mose och alla profeterna, för hon började läsa af sig själf, när hon var fem år gammal. När jag sade till henne: det där är A, visste hon redan alla stafvarna. Tröste mig, om vintern läser hon vid brasan och pärtstickorna; sommartid, när jag vaknar, sitter hon återigen vid sin bok. Hvad i all världen skall jag göra med barnet? När hon har läst något, vill hon också ha uttolkning på det, efter där ju är mycket som går öfver mitt och hennes förstånd. Och så har jag tänkt, att det skulle vara nyttigt för henne, om hon får låna af vördige far sådana kristliga böcker, som lära ett rätt förstånd af skriften.
— Hör nu hvad jag säger, mor Dordej; ni ser ju, att folk väntar på mig, jag har ingen tid med dårskaper nu. En sådan lystnad att veta rätta förståndet af allting är af ondo. Vore barnet en pojke, skulle jag råda er att skicka honom till skolan i Helsingfors, om ni har råd, och har ni ej råd, så skulle ni göra honom till en ärlig gårdsdräng, det kan vara godt nog och för godt, efter jag hör, att de där barnen sägas vara tattareungar. Men eftersom barnet är en flicka, så är hennes lystnad efter rätta förståndet ingenting annat än ormens svek i paradiset vid kunskapens träd. Ni minns, att jag predikade i våras om syndafallet. Skäms icke en sådan fattig stackare, och därtill en flicka, att vilja lära skriftens förstånd? Gif henne ris och icke böcker! Hvad behöfver hon veta? Lär henne sköta korna, baka bröd och skura golf, det är för henne lärdom nog.
— Men vördig far, det kan hon allt, bättre än någon vid hennes ålder! invände Dordej halfgråtande. Hon är så skicklig nu redan och trägen i sysslorna, att det hon läser, det listar hon sig i löndom till på mellanstunderna och på söndagarna. Vördig far skulle nu vara så beskedlig och låna henne någon kristlig postilla, som vördig far icke själfver eftertraktar till att predika ur; det kan, Gud hjälpe mig, inte vara af ondo.
Petrus Tavia betraktade den lilla läshungriga flickan, som stod där röd af blygsel med nedslagna ögon, uppfångande hvarje omildt ord från hans läppar.
— Jaså, sade han, är det du, som läst genom hela bibeln? Nå, säg mig, hvad var det, som Israels folk kallade ett klangår?
— I tredje Mose bok, 25:te kapitlet, 11:te versen, står: »Ty det femtionde året är edert klangår.»
Kyrkoherden uppslog sin bibel, ty han mindes icke versen, och fann svaret riktigt. Den vördige mannen blinkade och fortsatte:
— Nå, efter du minnes så bra, kan du berätta för mig, hvilka judar hemkommo med Serubbabel från babyloniska fångenskapen?