— Det står i Nehemia bok, 7:de kapitlet, 7:de och ända till 64:de versen: Jesua, Nehemia, Asaria, Raamja, Nahamani, Mordechai, Bilsan, Misperet, Bigvaj, Nehum, Baana ...
— Håll, det är nog! Jag märker, att du reder dig skäligen bra. Det där, kära barn, är godt minne, det är ännu långt ifrån godt förstånd.
— Vördig far har alldeles rätt, inföll Dordej, det är det jag har sagt henne. Men då svarar hon, att just därför vill hon lära ett godt förstånd.
Nu förlorade kyrkoherden tålamodet.
— Och jag har sagt eder, att sådan lystnad hos kvinnfolk är djäfvulens påfund. En kvinna skall tjena, vara sin man underdånig och uppföda sina barn i tukt och förmaning. En kvinna skall vara Sara och icke Eva. Minns det, farväl!
Dordej gick bedröfvad med oförrättadt ärende. Vid dörren stod tullnären och hviskade till henne:
— Vänta mig vid grinden, jag vill tala med er!
Lydik Larsson frambar det ärende som fört honom till prästgården. Han fick höra åtskilligt tal om de dåliga tiderna, krig och missväxt. Men Karis råkade vara välsignadt med goda humlegårdar, och tjugu säckar fylldes för tullnärens räkning. Hela denna nejd exporterade humle, för hvilken Ekenäs var den förnämsta marknaden.
Vid grinden väntade Dordej och flickan. Tullnären hade igenkänt henne, hört samtalet och förnummit en obestämd känsla af försummad pligt, när han erinrade sig, att han, jämte de höge herrarne, stått fadder åt nattens barn. Man hade då ännu icke lärt sig att taga denna väntjenst mot värnlösa så lätt som i våra dagar.
Han erfor nu barnens korta lefnadshistoria. Pilens bortröfvande och Bennus försvinnande hade varit en märkedag i torpets enformiga lif. Sedan fogdens rättare på Nyby redogjort för sin jagt efter rymmaren, hade Thomas Kask med sin äldste son begifvit sig till Gerknäs att återbörda pojke och häst. Han hade lika så gärna kunnat bedja en stenmur om rättvisa. Hemma som borta lefde herr Åke i fält, och i fält anammas ett byte utan appell. Torparen hade hardt när bekommit sitt svar af stallmästarens ridspö, förrän det uppdagades, att han tjent som ryttare under Evert Horn, hvilken var allas, äfven Torsten Stålhandskes, äfven Åke Totts herre och mästare. Att afstå Pilen kom icke i fråga; kungen själf, om han lefvat (och här saluterade herr Åke af gammal vana) skulle ej dristat röra en häst i Gerknäs stall; men efter Thomas Kask varit Evert Horns ryttare, skulle han i utbyte mot Pilen få välja åt sig den bästa arbetshästen i stallet.