— Huru många trosshästar ha vi, Lars Palikka?
— Angår mig icke, ers nåd; fogden sköter om jordbruksskräpet. Det vet jag, att här på Gerknäs ha vi trettiosex hästar, munderade för skvadronen, tjugufyra på Lavila, tjugufyra på Ekolsund.
— Godt, Palikka. Låt karlen här få en trosshäst, med eller utan spatten. Pojken behåller jag; han får rida in Pilen, jag har låtit spänna korta stigbyglar åt hans spinkiga ben. Är han icke min gudson? Och har han icke redan lärt min Klas att klifva på hans axlar i sadeln?
Dordej suckade, när hon för tullnären beskref denna viktiga tilldragelse, då hennes Thomas fick en kasserad, gammal slöhofvad ridhäst i utbyte mot Pilen.
— Gossen stackare är nu herr Åkes. Vildsinter var han förr, skengalen blir han på Gerknäs med de ogudaktige ryttarne. Thomas hade ondt af att mista Pilen, men si han skulle därtill ha gifvit Blacken med, om herr Åke låtit honom behålla Bennu.
Tullnären åhörde tålmodigt den långa berättelsen och frågade hvad Dordej nu ämnade företaga med Hagar.
— Hvad fattigt folk företager med ännu fattigare. Arbeta för lifvet och mager kost. Frysa behöfver hon icke, och om någon skall svälta, blir det jag.
— Flickan vill läsa?
Dordej strök sin högra flata hand mot den vänstra med en åtbörd af förakt.
— Ni hörde hvad vördig far sade. Hvad skall en flickunge göra med skriftens rätta förstånd? Hvad behöfver hon veta?