— Det kan allt vara skäl i sådant, Dordej, eftersom lärda böcker äro skrifna för manfolk. Men Hagar är ej som andra barn. Hörde jag icke själf huru hon svarade vördige far, så att håren reste sig? Han skulle ju hålla god min för värdigheten, men jag såg, att det klack i honom.
— Nå hvad sedan? Mycket regn faller i sjön, mycket solsken värmer upp hälleberget. Det skall vara penningar till lärdom, och sedan, kan jag hjälpa, att Hagar är flickebarn? Hon får tjena som piga på Nyby. Kanske blir hon, som jag, en torpares hustru. Värm upp hälleberget!
— Vet ni, Dordej, hvad mäster Sigfrid sade den natten, då barnen kommo till världen? Han sade, att barn af den natten få stora gåfvor. Det likar sig rätt för Hagar, Dordej. Där är intet hälleberg, som ni säger, där är den bördigaste åkerjord, som någonsin väntat plogen och sädeskornet. Skicka flickan i skola!
Åter gjorde Dordej sin åtbörd med flata handen.
— Skola? En tattareunge i skola! Ni har kanske hört, att barnen ha sådant rykte om sig. Vet jag det? Gud vet det. Underligt var det. Kanske har modern varit fattigt folks barn, som andra, men råkat ut för en bof ... Skola! Och hvar vet ni en skola för flickebarn, om inte för katekesen och läsförhöret?
Anmärkningen var ovedersäglig. I hela Finland funnos, utom klockareskolorna för innanläsning och katekes, endast fyra eller fem lärda skolor, och alla dessa för gossar. Långt efter Hagars och Dordejs tid hade fäderneslandet intet annat svar på vetandets törst i ett kvinnohjärta än det urgamla, järnhårda, obevekliga: hvad behöfver hon veta?
Lika svarslös stod tullnären Lydik Larsson. Han betraktade den elfvaåriga flickan, som satt sig på dikeskanten vid vägen och plockade sönder en ängsnejlika, vuxen vid gärdet. Hon undersökte roten, stjälken, bladen och blomkalken så uppmärksamt, som ville hon utgrunda plantans byggnad. Hon skulle kallats ett vackert barn — så kloka, bruna ögon, så fint bildade drag, så svart hår i två långa flätor — om icke den tunna kjolen varit så snäf, de bara armarna så tattarlikt bruna. Tullnären försporde åter en ovan känsla i sitt affärsmannahjärta. Han var änkling, barnlös och rik. Om han skulle upptaga denna fattiga värnlösa, så ovanligt begåfvade flicka som sin? Var icke äfven han en gudfar för nattens barn?
Men Lydik Larsson var en försiktig man; han ville icke köpa grisen i säcken.
— Dordej, sade han, säg mig uppriktigt hvad ni tycker om flickan! Jag menar ej hennes förståndsgåfvor, jag menar hjärtelaget. Hurudan är hon?
Dordej gjorde en af dessa okonstlade gester, som brukas i hennes stånd; hon snöt sig med fingrarna, plirade småslugt på den frågande och svarade: