— Som folket är mest.
— Hvad vill det säga? Visar hon odygder? Är hon styfsint, olydig, uppstudsig? Ljuger hon, Dordej? Är hon falsk? Är hon lat i arbetet? Aldrig kan jag tro, att hon snattar?
Dordej skrattade.
— Ser hon ut att snatta? Om hon hade lof att bortgifva sin slitna sko eller sin lappade kjol, skulle hon kläda dem af sig, när hon ser en annan gå oklädd. Ljuga ... latas? Hvar skulle hon lärt det? Inte i vår stuga. Lyda har hon lärt från att hon kunde krypa, men besvär har det kostat mig. Ena stunden är hon styfvare än en träsko, andra stunden mjukare än en lintott. Riset, ja, det är för Hagar och Bennu värre än glödhett järn. Det skulle ni se! När kvasten får släppa till sina kvistar för de andra barnen, ulfvar Hagar, som sved det på hennes egen rygg. Si jag vet hennes konster. Jag säger: »Nu skall du göra det eller det så bra, som ingen annan kan görat’.» Gör hon det inte? Jo si det gör hon! Kantänka, ungen tycker om ros och berömmelse. Sinnelaget, det skiftar ofta om, men stormodigt skall det vara, det är inte lappdockor som duga åt Hagar, det skall vara det högsta berg och den finaste grannlåt, om det ock vore lysmaskar från ängen eller kattguld från kiselstenarna.
— Efter allt hvad ni säger, Dordej, är flickan oregerlig och gör eder omak. Jag tänker ni vore glad, om någon toge stackarn ifrån eder?
— Taga henne ifrån mig? En kunde göra det, och det är far hennes, om han lefver, men kommer han, må han akta sin rygg för kvastkäppen. Taga Hagar ifrån mig? Hvem skulle då göra mina sysslor och få makt med de ostyriga barnen? I somras hade Bennu fått dem med sig till mossen att plocka hjortron. Först sjönk han ned till öronen, så skulle Sigfrida hjälpa honom och sjönk till armarna. Tommu visste intet bättre råd än att springa en fjärdingsväg hem efter hjälp. Hvem drog upp dem? Hagar. Hon släpade fram en kullfallen björk. Hvad skulle de två drunkna! På dem biter hvarken eld eller vatten ... Taga henne ifrån mig!
— Hvad säger ni om ett förslag, Dordej? Jag är ju flickans gudfar, jag tager Hagar på några veckor med mig till Turholm, kläder upp henne i nytt linne, kjol, tröja och skor, förskaffar henne de böcker ni förgäfves begärt låna af vördige far och hämtar henne tillbaka till allhelgona, när jag åter måste fram denna vägen förbi edert torp.
Dordej betraktade honom misstänksamt med ett par stora svartsjuka ögon.
— Jaså, ni vill taga henne, ni? Vet ni, att Thomas är barnets laglige förmyndare?
— Men ni får ju flickan tillbaka. Har ni henne så kär, som ni säger, Dordej, så måste ni unna barnet att se sig litet omkring. Betänk: kläder och böcker!