Ja, kläder och böcker, dessa två argument blefvo slutligen afgörande. Motvilligt gaf Dordej sitt samtycke under två förbehåll: fattigmans kläder och kristliga böcker! Dordej hade en dunkel aning om att icke allt pränt var af godo. Och Hagar följde med nyfikna barnögon sin nye beskyddare på besök till Turholm.

5. Turholm.

Får jag ej räkna himmelens trappor?

Det nuvarande Helsingfors, som vid början af denna berättelse var en öde bergsudde, omgifves på tre sidor af en stormig hafskust, öfversållad med öar. Den grå graniten, dess underlag, liknar en fattig mor, hvars enda rikedom består af kraftiga, glada, vackra barn. De äro hennes stolthet och förtjena att vara det. Ingenstädes framträder civilisationen behagligare för ögat, än där hon steg för steg eröfrat ödemarken. Lägg två och ett halft sekels kultur till trettioåra krigets tidehvarf, och naturens skaplynne är detsamma ännu i dag.

Den största och bäst odlade ön är Degerö. På dess nordvästra kust är Turholm, hvilket omtalas redan i Erik XIV:s dagar och anslogs efter Carl XI:s reduktion till kaptensboställe vid Nylands infanteri. I Johan III:s tid tillhörde Tulholm eller Tullholm, som det då kallades, borgmästaren i Helsingfors Lars Mickelsson och öfvergick efter honom med ett kungabref af den 20 Maj 1614 till hans son, tullnären i Helsingfors och Borgå Lydik Larsson, mot rusttjenst till kronan. Men naturen har här icke tänkt på krig, hon har tänkt på att brodera ett vackert mönster. Samla inom ett litet område den älskvärdaste omväxling af berg, parker, fjärdar, vikar och uddar, som i vår tid omkransa Finlands nya hufvudstad, ställ vid sidan af Turholm dess grannar Jollas och Stansvik, och begär icke mer af en finsk skärgårdsidyll!

På Lydik Larssons tid var denna del af Degerö för det mesta en vildmark. Hafvet gick två och en half aln högre än nu, en lummig ekskog betäckte stränderna, medan barrskogen i sitt nordiska allvar rotade sig i bergsskrefvorna och här eller där en äng, ett åkerfält rödjat mark i de bördiga dalgångarna. En smal körväg ledde till Degerö gård; en stor, väl underhållen båtbrygga betjenade samfärdseln till sjöss och tjenstgjorde som tullstation för Helsingfors, emedan segelleden till gamla staden gick här förbi. Åbyggnaderna voro af enklaste byggnadsstil, men vittnade om vård och välstånd. Boningshuset af furu, beläget på den kulle i öster, som nu intages af drifhus och ladugård, inrymde stuga och två kamrar samt en folkstuga, som tillika var kök. Huset bestod sig icke allenast sex prydliga glasfönster, två rutor i höjden och två i bredden, utan äfven den sällsynta lyxen af ett tak belagdt med röda holländska tegel, som lyste långt ut på fjärden. En rödmålad förstugukvist, en grön gårdsplan, prydd af en väldig hundraårig ek, fruktträd och en liten kryddgård för odling af kål, timjam, persilja och lök gåfvo stället ett inbjudande utseende.

Lydik Larsson bodde i gamla Helsingfors, men tillbragte den vackra årstiden på sitt landtställe Turholm. Tullstationen vid hans egen brygga tillät honom sköta sin tjenst på samma gång som sitt sommarnöje.

Det var en stormig eftermiddag i början af Augusti, kort före mörkningen, då tullnären, uttråkad af sina kunder vid bryggan, återvände till gården. Han kände sig ensam, den rike änklingen. Dag efter dag trillade silfverdalrarna ned i hans kassakista för att en annan dag åter vandra ut på förtjenst och återvända i fördubbladt sällskap. Deras klang hade länge varit hans enda musik, men det gafs stunder, då de förlorat sin tjusning och droppade ned i kistan med ett skrällande ljud, som tycktes begabba deras lycklige ägare. Han behöfde välljudet af en mänsklig stämma som icke mäklade med siffror och tullinlagor, en stämma som kunde värma hans hjärta, hvilket började att förtorka. Hvar finna en sådan hjärtelisa? Icke var det hushållerskan, beskedliga Lisbet Wolle, hvars hela varelse uppgick i matos och strumpstickor. Icke var det f. d. kusken, numera gårdsfogden Simon Berg, eller den snedögde tullskrifvaren Sjöholm, eller Turholms f. d. ryttare, Anders Hackspet, som numera botade gårdens hästar för kvarka i stället att bota moskoviten för snufva. Eller var det kanhända den fattige djäknen Petrus Luth, som gick på rote i bygderna och hedrades för sin lärdom med en plats vid husbondens sida öfverallt hvar han satt vid ett gästfritt bord? Nej, den rike Lydik Larsson behöfde någonting annat, han behöfde en värdinna i gården.

Det var kulet i stugan, vinden blåste in genom de otäta fönsterposterna. Tullnären frös. Han lät tända en brasa och satte sig i en grof, tung karmstol vid elden.

Skulle han gifta om sig? Han var ju en kry änkling om femtio år och kunde försörja en hustru. Lisbet styrde huset, och Lisbet var ärlig som rågmjölsgröt, men bakom Lisbet stod gårdsfogdens hustru, Priska, och tullnären misstänkte, att det var i Priskas hand som den husliga styrelsens hemliga trådar sammanlöpte. Således ... hvar finna en passande hustru?