Rike Kedinghs dotter Agneta förde penningar med sig i boet. Hm ... penningar kunde aldrig regna för tätt, men det var icke dem han behöfde. Fattiga jungfrur funnos många ... Maria Bruse? ... Betty Luth, syster till djäknen? ... Han skulle icke få korgen. Men om de gifte sig med hans kassakista? Om de toge sig för att snegla på arfvet? Nej, hellre frysa ensam, ensam långleds och ensam dö.
Det började skymma. Dagern från fönstren stred allt mattare med eldskenet från den stora, halfrunda, öppna spishällen. Snart hade björkvedens fladdrande låga eröfrat salen och belyste med flämtande sken de massiva ekbänkarna, skänkskåpet, matbordet, tenntallrikarna på hyllan och det stora, af en holländare inköpta vägguret, som var så konstfärdigt inrättadt, att göken framträdde vid hvarje timslag och galade tiden. När göken galade åtta, inträdde jungfru Lisbet att duka aftonmåltiden.
— Hvar är Hagar? frågade tullnären.
Hagar hade nu bott två veckor på Turholm, ätit och sofvit med tjenstefolket, blifvit husvarm och uppklädd af Lisbet Wolle. Flickan hade varit så föga välkommen i huset, som ett fattigt påhänge vanligen är, men hon hade öfverträffat förväntan. Hon befanns flitig, lydig, läraktig och begåfvad med en förunderlig talang att göra sig omtyckt. Icke många dagar hade förgått, innan Lisbet Wolle skickade henne att plocka äpplen i trädgården; huspigan fann henne skicklig att mjölka korna; Anders Hackspet tog henne med sig att rykta hästarna. Endast fogdens hustru Priska misstänkte med afundens skarpa blick en blifvande gunstling och därmed en farlig medtäflarinna.
När sysslorna voro undangjorda, flög Hagar ut kring berg och backar, ingen visste hvart. Hon hade ingen jämnårig lekkamrat, och ensamma barn få underliga infall.
— Hvar är Hagar? upprepade tullnären med högre röst, ty jungfru Lisbet var lomhörd.
Svaret lydde:
— Ute i backarna. Jag har ej sett henne, sedan hon var med Ulla i ladugården.
Lydik Larsson hade hittills haft föga tid att tänka på guddottern. Nu stod han upp, tog sin käpp och gick ut att uppsöka henne.
Det var redan halfmörkt. Han letade vid det stora djupa kalkbrottet, där ett barn kan falla och slå ihjäl sig i mörkret. Ingen Hagar. Han gick utåt körvägen och ropade flickan. Förgäfves. Slutligen, när han befann sig vid gränsen af sina utmarker, hörde han hennes röst och fann henne sjungande på det höga berg, som i sydväst reser sig på Turholmens mark mot Hållviken. Han igenkände en välbekant psalm: