FÖRSTA DELEN
STOCKHOLM.
Albert Bonniers förlag.
STOCKHOLM.
Alb. Bonniers boktryckeri 1899.
FÖRSTA DELEN.
NATTENS BARN.
Vulgata.
För knappt mer än fyrtio år tillbaka var den lärda skolan i Finland närmast inrättad för blifvande präster. Latinet flöt öfverst med en bottensats af grekiska och hebreiska. De högre klasserna skulle öfversätta Nya testamentets grundtext från grekiskan till svenskan och, när det skulle vara rätt lärdt, till latin. Hvad eleverne därpå vunno, icke var det vördnad eller tillgifvenhet för böckernas bok, bibeln, som blef för dem en besvärlig läxa. Man deklinerar och konjugerar icke lifvets högsta sanningar med risk att få plaggor. Det var med grekiska Nya testamentet som med skolornas tvungna kyrkogång: — ve den, som efter gudstjensten ej kunde redogöra i skolsalen för predikans innehåll! När den lyckliga tiden kom, att en gosse afskuddat skolans damm, tänkte han med en suck af lättnad: Gud ske lof, att jag icke mer behöfver gå i kyrkan!
Att på rak arm öfversätta grekiska till latin, det var ett lärdomsprof i förfädrens smak! Men som denna uppgift stundom var benig nog, fann jag mig, vid den förhoppningsfulla åldern af tretton år, synnerligen angenämt öfverraskad, när jag en dag bland skräpet på någon bortglömd hylla upptäckte en gammal latinsk bibel. Hvilken skatt! Ingen nöd numera! Här var öfversättningen.
Jag företog mig att studera denna pretiösa bok. Hon var icke tilldragande i sitt yttre: gulgrå, nött af ålder och slitning. Med sina massiva träpermar, sin tjocka skinnrygg, sina mässingsbeslag och dito knäppen, vägde hon minst ett halft lispund. Underliga sirat voro inskurna i permarna: Moses med de tio budorden, David med harpan, jungfru Maria, trampande på hufvudet af en orm, som slingrade sig kring jordklotet. Bandet hade för sin tid varit ett praktband, och den tiden var icke i går, ty på det väl bibehållna titelbladet lästes med tydligt tryck: Lugduni Batavorum (Leiden) anno Domini MDLXX (1570).
Det var alltså den rättrogna romersk-katolska bibeln i sin enda erkända latinska utstyrsel, versio vulgata eller, som den vanligen kallades, vulgata, den allmänneliga, ehuru bibeln fick läsas endast af kardinaler, präster och munkar. Äfven en skolgosse kunde begripa, att denna latin från år 400 efter Kristus icke var Ciceros, långt därifrån, men detta betydde föga, det lärda språket skulle flyta som vatten vid öfversättningen i skolan; man skulle blott hurtigt ramla på.