Snart upptäckte jag, att icke blott bandet, utan äfven trycket måste för sin tid hafva varit en praktupplaga. Titelrubriker och kapitlens begynnelsebokstäfver voro grant utsirade. I texten funnos icke mindre än bortåt tvåhundra större och mindre träsnitt inpassade. Här sågos i tämligen grofva teckningar, utan skuggor och perspektiv, de förnämsta bibliska personer och tilldragelser afbildade, från skapelsen, där den stackars konsten alltid kommer till korta, ända till det nya Jerusalem i Johannes Uppenbarelse, hvilket ämne lika ihärdigt trotsar all konstfärdighet. Bäst hade tecknaren redt sig med Gamla testamentet, hvilket fått brorslotten af bilder, medan Nya testamentet äfven i våra dagar är, till större delen af sitt innehåll, ett otacksamt fält för tecknarens ritstift. Dess hufvudfigur är för hög, anden bortdunstar ur den sinnliga framställningen. Icke ens Gustave Doré har lyckats göra något af Pauli epistlar. Dessutom kan en konstnär icke lefvande åskådliggöra mer, än hvad han själf genomlefvat, och det heliga måste vidröras med rena händer. Bibelns afbildningar äro som orgelns musik: de protestera, när de misshandlas till profana ändamål.

Denna bok måste hafva gått genom många händer. Insidan af permarna och det till hälften afrifna gulnade bladet framför titeln voro nästan fullskrifna med ägarnes eller läsarnes namn, de flesta slutande på us, men äfven några med mindre klassisk ändelse. Midtpå titelbladet lästes i stora, styfva siffror årtalet 1642, och däröfver sågs en kunglig namnstämpel, ett krönt, sammanflätadt C. R. Hvad kunde detta betyda? Jag kände ingen lust att därpå slösa onödiga gissningar. Äfven på sidornas smala marginaler fanns här och där en latinsk anmärkning, skrifven med bläck och urblekt af ålder. De flesta gällde förklaringar öfver texten eller olika läsarter.

Mera anslogo mig de talrika bilderna. I dessa kantiga, sträfva gestalter var något förtjusande för en fantasi, hvilken ännu icke blifvit nogräknad med artistiska anspråk. Goliath och David, häxan vid Endor, Makkabéernes strider — hvilka segrar och hvilka syner! Slagfältet med de kringströdda benen, som vid Herrens ord till Hezekiel fingo kroppar och lif — Uppenbarelsebokens glashaf med eldpelaren, solen där öfverst och kring henne regnbågen — de sju inseglen och de sju basunerna — hvilka ämnen för vakna drömmar!

Vid Uppenbarelsebokens sjette kapitel såg man i bilder de sex första inseglen brytas. Efter ryttaren på den hvita hästen sågos de tre efterföljande ryttarne, han på den röda, han på den svarta och han på den blacka hästen, bryta löst öfver jorden. Han på den röda hästen syntes mig vara den mest förskräckande. Jag uppslog texten och läste:

»Och där utgick en annan häst, som var röd, och åt honom, som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden på jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd.»

Den trettonårige gossen stirrade på orden och förstod dem blott endels. Han förstod, att den röda hästen betecknar kriget, men han förstod icke, att detta kunde vara en straffdom. Huru? Kriget, som fostrar hjältar och segervinnare; kriget, som uppskakar folken ur deras dåsiga dvala; kriget, som är den frie mannens ädlaste yrke och tappraste bragd; kriget, som uppfyller historiens skönaste blad och hastigare än något annat för ett namn till odödligt rykte, skulle det vara en straffdom? Skulle det vara jämförligt med en ärelös strådöd af hunger och pest? ... »Borttaga friden?» Mesarnes frid? ... »Slakta hvarandra?» Skulle det vara hjältars födkrok? ... Och medveten om sitt högre mannamod, öfvertygad om sin bättre insikt i världshistorien, tillslöt skolans unge latinare den tunga bokens massiva träpermar med ett öfverlägset förakt.

*

Gå, skägglöse domare öfver människors handlingar och gudomliga rådslut; lifvet skall lära dig sofra domen. Vet du hvad kriget är? Kriget är den mänskliga lidelsen, ordnad i massor. Kriget är hat och mord. Kriget är nöd och död. Kriget är lögn och svek. Kriget är den starkes öfvermod och den svages förödmjukelse. Kriget hånar Guds lag och förtrampar människors. Dess fana är våld, och dess fältlösen, lika osann som orättfärdig, är Napoleons sats, att Gud är alltid med de flesta kanonerna, de starkaste bataljonerna. Kriget är människan förvandlad till vilddjur. Kriget är den brutala själfviskheten, som trampar på tallösa offer. Kriget förnekar alla kulturformer och missbrukar alla vetenskaper. Kriget är Kain med klubban och genomgår alla tidehvarf som ett vittne om människans fall.

Du, som förherrligar kriget, har du sett ett slagfält under och efter striden? Känner du fältlasarettet? Ja, de döda ha ro, men har du räknat krymplingarne och rågat ett mått med de öfvergifnas tårar? Vet du den kraft som förspillts och det slösade bröd som ryckts från de hungrandes läppar? Förhärjade fält kunna åter besås, nedbrända städer och byar kunna åter bebyggas, men långt genom det då lefvande släktets glesnade leder inbränner kriget ett bredt brandmärke af förvildning och sedefördärf.

Förherrliga icke kriget, antag det, som Herren antog äktenskapsskillnaden, för människornas hårdhets skull! Kriget måste ju finnas, så länge den ena människans själfviskhet uppreser sig mot den andras. Utrota jordens befolkning på två individer när — ställ den ena på Cordillerernas sluttning, den andra i Himalayas dalar, och kriget skall ännu vara ett faktum i världshistorien.