Afväpning? Neutralitet? Afväpna passionerna, utplåna ärelystnaden, maktlystnaden, vinningslystnaden, afunden, ofördragsamheten, öfvermodet, begärelserna; uppfyll de tio budorden enligt kärlekens lag, och tala sedan om neutralitet! Intill dess kunna folkrätten och fredsligorna möjligen minska, aldrig upphäfva krigets elände. Sköna drömmar om den eviga freden, längtande suck, som genomgått tidehvarfven alltifrån släktets första barndomssaga, hvarför gäckas de ständigt ånyo, hvarför dränkas de ständigt åter i strömmar af blod? Därför att profetens hänförande syn af den tid, när engång hjorden skall beta vid lejonets sida och barnet sticka sin hand i en huggorms hål, förutsätter, att »Herrens kunskap uppfyller allt land, såsom vatten betäcker hafvet». För oss dit, Ande, som styr världen, och den eviga freden skall icke vara en saga mer!
Intill dess, gå, barthuggande svärd, som första gången drogs vid paradisets stängda portar; uppfyll ditt värf som gissel och tuktomästare! Och när du drages för att försvara en evighetstanke eller en hög idé, som för oss närmare slutändamålet, minns, att du drages som en protest mot kriget, ej som ett intyg för dess berättigande! Minns, att äfven du bär rostfläckar af oskyldigt gjutet blod, och sänk ödmjuk din udd inför den »frid på jorden», hvilken äfven du mot din vilja i striden förnärmat!
Ryttaren på den röda hästen fortfar att rida. Hästens hofvar förtrampa den gröna jorden, hans näsborrar frusta eld öfver det blå hafvet. Ständigt är han sadlad och ständigt rustad. Stundom saktar han sin gång, tyglarna hänga slappa, ryttaren tyckes sofva som hunnen på hästryggen. Men han sofver icke, han begagnar en liten tids rast till att slipa sitt svärd och spänna fastare sina sadelremmar. I den stund som är sitter han dag och natt fullrustad mer än någonsin förr och bidar signalen från någon aflägsen punkt i östern. Hvarför skulle han sitta till häst, om ej för att strida? En dag, när man minst väntar det, ljuder trumpeten, sporrarna borras i hästens sidor, härjaren nalkas, i ett nu är han öfver oss. Bort, fagra tal om mänsklighetens framsteg, om civilisationens århundrade, om frihet, jämlikhet, broderskap! Bort, lätta lek med dagens små nöjen, bekväma njutningar och partiernas halmlågor! Den vällustiga valsen förstummas, vinet rinner i sanden, valurnan kullstörtas, tribunerna vackla, tryckpressen kedjas, kanonen åtager sig skipa lag. Ryttaren på den röda hästen är den ende domaren, och hans lag lyder: væ victis!
Allt detta till en tid. Kriget, som förtär och förnekar allt, utom styrkan, kan icke umbära bränsle. Det måste åter organisera, åter så för att åter inbärga nya krafter. Folken äro spänstiga, de bota refvorna, bygga ånyo och börja ånyo att andas, ifall de ej redan hunnit förblöda. Ryttaren på den röda hästen rider med slappa tyglar, men fortfar att rusta till nästa kappridt. Han begagnar den tid, som kallas fred, men som blott är en vapenhvila, för att utsuga folken med de stående härarna. Han begär folkens blomma, han nöjer sig icke med förbrukade redskap. Så och så många unge män i lifvets bästa kraft. Så och så många droppar af arbetarens svett, af mödrars och makars tårar. Så och så många procent af folkens sparpenning. Så och så många existenser, bestämda för ändamålet att tillintetgöra andra existenser. Ryttaren på den röda hästen låtsar förgäta, att om medborgaren är solidarisk i staten, är staten solidarisk i mänskligheten.
Så rider han framåt och framåt i tiden, väl vetande, att hans framsteg för hvarje språng är ett steg mot hans egen tillintetgörelse. Efter språnget de slappa tyglarna, efter de slappa tyglarna åter språnget. Mycket nytt och bättre uppspirar måhända under hofvarna af hans häst; äfven stormen har sin mission att rensa luften. Men stormen tillhör endast de växlingen underkastade lägre regionerna af tillvaron. I de högre är lugn.
Kriget har intet annat förnuftigt mål än att förneka sig själf. Ryttaren på den röda hästen rider mot tidernas ände, när stridens båge sönderbrytes, allt krig med storm och blodig klädnad uppbrännes i eld och intet folk mer skall lyfta svärd mot det andra.
1. Vinternatt.
Advigila, Domine!
Läsare, du som står med handen på dörrvredet, beredd att gå ut i den mörka natten, hvarför stannar du ej i ditt varma, ljusa bo? Ännu är tid. Ännu brinner lampan, ännu sprakar brasan, ännu utbreder hemmet mot dig sin trygga, kära, förtrogna famn. Gå icke ut i den okända natten! Du vet icke hvad eller hvem som möter dig där. Här är din rot och den korta minut, i hvilken du andas. Natten där ute är mörker bakom och mörker framför, forntid och framtid, emellan hvilka den flyktiga gnistan af ett människolif glänser och slocknar ...
Du går? Du vill icke gå långt, du vill stanna vid trappan, du vill ankra din farkost vid samtidens kända kust och låta den svaja endast så långt som fånglinan räcker. Välan, gå, jag vill följa dig genom det ena mörkret till det förgångna, som ligger bakom oss — genom det andra mörkret, som ligger framför oss, lede dig Gud med blida stjärnor. Märk, att man kallat historien om det framfarna »ein rückwärts gekehrter Prophet».