— Å nej då. Men Amos säger, att Gud bygger sina trappor i himmelen. Får jag ej räkna himmelens trappor?
— Kom ned! Här blåser själen ut som ett ljus.
Och tullnären tänkte vid sig själf, att flickan var bara barnet. Endast ett okunnigt barn eller en stor kännare af himlakartan företager sig att räkna stjärnorna.
De åtföljdes på ojämna stigar till boningshuset. Den vanlige gästen, djäknen Petrus Luth, hade anländt — en af desse trådslitne, halfsvultne, alltid hungrige ynglingar, som för ett brödstycke kringvankade i bygderna, stundom så talrike och efterhängsne, att de blefvo en landsplåga. Man måste för hvarje skola anvisa hela socknar, där djäknarne hade rättighet att kringvandra; för Helsingfors sträckte sig distriktet ända till Hauho i höga Tavastland. Stormodige djäknar betraktade detta område som sitt hertigdöme, dem gifvet till plundring; andre inträdde med en psalm genom bondens olästa dörr och hade ett ben i beredskap att muta herrgårdens hund. Folket gaf hvad det förmådde. Hvarifrån skulle det annars få en präst på sin predikstol?
Ett vackert drag i folklynnet var, att ingen djäkne anmälde sig eller mottogs som tiggare. Unge Petrus Luth, en af de frimodige, men icke stormodige, satte sig obesvärad att dela aftonmåltiden.
Något rann Lydik Larsson plötsligt i hågen.
— Petrus, sade han, är du redobogen att göra mig en tjenst?
— Allt hvad i min makt står, svarade djäknen.
— Här är en fattig flicka i elfte året. Hon har godt minne och en besynnerlig lust att lära. Vill du läsa med flickan? Jag tänker, att du kunde behöfva en ny jacka.
Petrus kastade en blick på sin nötta vadmalsjacka, där högra armbågen snart skulle skåda dagens ljus, och svarade, att han ville pröfva på.