— Anders, här är en ekstock, låt oss ro öfver! Jag vill se Cannabis. Det sägs, att han slår ihjäl biskopar med latin.
— Nej, är han så grym? Det har någon ljugit på honom. De säga, att ibland är han klok, men så kommer det öfver honom, att han slår stenarna.
Det gick Anders Hackspet liksom alla, hvilka råkade inom Hagars trollkrets. Han stod ej emot. Han erinrade sig, att på Hertonäs bodde en utmärkt sadelmakare, och fuxen behöfde ny grimma. De rodde öfver det smala sundet med dess lilla klippö.
Hertonäs, en variant af det gamla namnet Hertugnäs, var ett af de många gods, som under Gustaf Vasa öfvergått från kyrkan till kronan. Vid tiden för denna berättelse ägdes gården af två bröder, Henrik och Thomas Lydikssöner Jägerhorn, som allodialsäteri om 1⅛ mantal.
På stranden vid sundet låg ett fiskartorp, där man byggt en ny sjöbod för fiskredskapen. Den gamla förfallna boden stod ledig och uppläts till sommarbostad åt en utfattig, afsigkommen och sinnessjuk skolmästare, hvilken socknen inackorderat i kost och underhåll hos fiskarefolket. Hvad namn denne usling i tiden burit visste knappt någon mer, om icke prästen och kyrkoboken, men det spenamn, som skolpiltarne fordom gifvit honom, trotsade tiden. Cannabis, eller förkortadt Cambis, hette han numera i folkets mun — Cannabis, hampa, detta var inseglet på ett lif som hemfallit åt glömskans stora inkognito. Hvaraf han fått namnet var likaså obekant, ty af hampans sega trådar fanns intet kvar i denna trådslitna, söndersmulade tillvaro, om icke möjligen en seg lifstråd. Troligen hade skolmästaren engång trakasserat en pojke med deklinerandet af detta alldeles icke svårlösta latinska ord, och så hade det klibbat vid hans person för hela hans återstående lif.
Dörren till gamla sjöboden stod öppen och tillät en blick i eländets bostad. Ingen eldstad, intet husgeråd, intet fönster, endast en öppen glugg. Väggarna likasom öfverlimmade med fiskfjäll, golfvet betäckt med torkadt sjögräs. Gräset var ej från i går och tjenstgjorde som sänghalm. Här och där sågs en afrifven bokperm eller ett fläckadt enstaka blad af en bok fläkta för luftdraget, som strömmade in genom gluggen.
Vid stranden satt skolmästaren på en sten — ruinen af en lärd man, nedsjunken under nivån af den okunnigaste. Hans magra gestalt skyldes knapphändigt af trasor, hans långa, tofviga grå hår var en lekboll för vinden, hans bara fötter buro märken af hvassa stenar och törnbuskar. Likväl fanns någonting mänskligt kvar i denna aplika hamn. Han var en af desse stilla grubblare, hvilkas ande tär på sig själf, i brist på bränsle från världen därute. Nu begrundade han något som tycktes uppfylla honom med glädje och segervisshet.
— Ja, sade han vid sig själf, jag har funnit det. Eureka! Samma paradigma! Samma syntaxis! Samma prosodia! Det finnes icke mer än en deklination och en konjugation, men två numeri, förstår du, det komma vi icke ifrån. Du för dig och jag för mig, men båda tillsamman äro vi flera. Latin som grekiska, det är intet annat än munarter. Latinet från grekiskan, grekiskan från koptiskan, koptiskan från hebreiskan och så vidare, du förstår? Det finnes icke mer än ett språk — urspråket, det som var före Babels torn, och det har jag funnit!
Han lade tonvikt på detta jag, uppreste sig från stenen och stod där stridsfärdig mot alla vedersakare, i sin egen tanke ett föremål för världens beundran. Hemligheten af hans fall låg förborgad i detta jag, som brutit så många starka andar i förgudningen af sig själfva. Ingen är så lärd, så stor, så upphöjd öfver människors vanliga mått, att icke en afgrund öppnar sig under hans fot i detta samma försåtliga, allt förtrampande, allt förnekande, gudatrotsande jag.
— Men — tillade Cannabis, i det han uppmärksamt betraktade en nätstolpe, som troligen skulle föreställa en solvisare — det är tid att vi börja skolan. Klassen intager sina platser. Ostiarie, huru många absentes?