Lisbet Wolle hade inträdt med sin vanliga syssla att duka aftonmåltiden. Hon såg ovanligt bekymmersam ut i dag. Hon bar någonting på sitt hjärta, men tullnären brydde sig ej om att fråga. Förmodligen var det åter en ko som sinat.
— Käre far, sade hushållerskan.
— Nå, hvad är det?
— Just ingenting. Jag ville fråga, om Hagar ...
— Jaså. Är det åter ett loftal? Bra, Lisbet, jag tycker om flickan och ser gärna, att alla göra det.
— Det är inte allt guld, som glimmar.
— Så? Nå, hvad är det som glimmar i dag?
— Hon läser.
— Mycket bra. Det har hon förstånd till; därför har jag låtit henne läsa för Petrus Luth.
— Men hon läser mest hela dagen och stundom på nätterna. Hon läser underliga böcker, som ingen förstår, och försummar sysslorna.