Cannabis såg sig försiktigt omkring, gick till sin sjöbod, afröjde i ett hörn sjögräset, lyfte en lös stock i det otäta golfvet, framdrog därunder en halfmurken kista och valde därur två böcker, som han lämnade Hagar med ny förmaning om tystlåtenhet. Det var grammatikan och Eutropius. Den fattigaste bland fattige hade också en dold skatt, som han omsorgsfullt gömde för allas blickar. Det var hans kära gamla skolböcker.
Och nu hade han fått det som han i långa år efterlängtat, det som han så länge förgäfves sökt, en verklig elev, som kunde hvad dessa stenar och buskar icke kunde: höra, tala, förstå, lära. Den trasige stackarens magra ansikte lyste af glädje. Han skulle uppbjuda all sin skolmästarekonst för att göra något af denna elev.
Frågan var blott, om icke stenar och buskar åter skulle tränga sig fram mellan mästaren och den lefvande, talbegåfvade lärjungen. Lyckligtvis hade han själf insett, att hans hufvud var klarast i tidiga morgonstunden.
Hagar lyckades öfvertyga sin Hackspet, att snarorna borde hvarje morgon efterses. Antingen de gåfvo fångst eller icke, låg alltid ekstocken tillreds vid sundet, och kort därefter hade skolmästaren sin elev vid sjöboden. Den eländigaste, den mest förtorkade, den af alla stoftets maskar förhärjade, af alla vandrares fot förtrampade grenen från kunskapens träd hade ännu bevarat ett grobart frö, som slog rot i ett annat, nästan lika skyddslöst, åt alla vindar prisgifvet människoväsen.
7. Sammansvärjning och möte.
Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta?
Det var långt lidet på sena hösten, när tullnären Lydik Larsson åter satt ensam vid den stora öppna spiseln i Turholms sal. Mörkret stirrade så nattsvart in genom rutorna, att det kunde skäras med knif; granveden i brasan sprakade som muskötskott; en skalbagge, som lefvat inkrupen under barken, drefs ut af lågorna och sökte sig, oroligt springande upp och ned långs vedträet, en utväg till flykt. Tullnären kände åter en änklings enslighet; än en gång öfvervägde han det brydsamma valet mellan en hustru eller en fosterdotter. Tiden var kommen att fatta beslut: han skulle i morgon inflytta till staden och därefter företaga en längre resa.
Betty Luth eller Hagar? En af de två.
Han räknade på fingrarna, den gamle räknemästaren. Betty såg icke oskaplig ut, var beskedlig och ärbar. Tjugufyra år var hon, han femtioett. Tjugusju år mellan sommar och höst, däri låg intet otänkbart. Men antag, att han, Lydik, lefde ännu i tolf år och Betty skulle blifva änka vid trettiosex år, så skulle hon gifta om sig, och någon ung odåga skulle anamma det mödosamt hopsparade innehållet i tullnärens kassakista. Vidare — ty det fanns ett vidare, kanske flera — behöfde brodern, Petrus Luth, penningar för sina studier. Så funnos tre oförsörjda systrar, som skulle underhållas ...
Hagar var snart elfva år, hon skulle tolf år härefter vara tjugutre. Fosterfadern skulle utse åt henne en bra man, en burgen man, som ej skulle tära på hennes hemgift. Och hon var kvick, hon var läraktig ... maken till hufvud fick man söka. Nu, sedan hon lärt sig räkna, hade hon användts att summera tullspecialerna och på en timme hunnit med mera, än tullskrifvaren på tre. Voro de icke slarfvar, alla dessa snedögde, skrymtaktige lurifaxar till skrifvare? På Hagars siffror kunde man lita. Nå ja, barn var hon, späd som en ärtvinda, men lofvade hon ej att blifva vacker? Hennes bruna ögon och smekande röst kunde ingen emotstå. Låt henne blifva femton år, och hon skall styra huset som en prinsessa ... Vågskålen tyngde så djupt för Hagar, att valet var nästan afgjordt.