Lydik Larssons tegelslageri låg ungefär där finska senaten i våra dagar rest sitt palats. En tegelugn, en torklada, ett par låga boningshus, täckta med torf, se där palatsets föregångare! Lera hämtades från det kärr strax invid, där nu fyra eller fem våningars stenhus balansera på pålverk. En plats var afröjd ungefär till halfva Senatstorgets bredd, men där universitetet nu rest sina murar, hoppade ekorren muntert i granarnas grenar.
Tullnären hade ledsnat vid tegelbruket och stod i underhandling med en köpare. Han hade ej tid att vänta ett par hundra år på en bättre affär. Hagar medfördes för att beundra en jättegryta i bergsluttningen, där nu biblioteket anlagt sin jättegryta för seklernas lärdom. Tullnären tilltrodde Hagar numera allt, äfven lösningen af naturens gåtor. En sådan var jättegrytan: hon ansågs svarfvad af forntidens resar.
När båten landade vid bryggan, låg där en galeas, som lastade tegel. En bondkvinna satt på bryggan och stickade strumpa. Hon uppgaf ett rop af öfverraskning, och nästa ögonblick kramades Hagar så stadigt af Dordejs armar, att en hög rodnad uppsteg på barnets kinder.
— Si jag har dig ändå, jag har dig, min svalhöna, mitt smöröga, och du är inte bergtagen, du är inte såld åt den lede fienden! Så de kunnat ljuga på dig, det illgärdsfolket! När jag fick höra det af smeden, som var till Helsingestaden att köpa järn och träffade Simon Berg vid tullbryggan, sa’ jag till Thomas: tvi mig, Thomas, sa’ jag, det står jag aldrig ut med att höra sådant träffeligt tal om min flicka. Jag tager Tommu med mig och far till Helsingeland, här går en skuta i morgon dit med torsk och skall taga tegel från Lydikens bruk till barlast på hemresan. Si så hittade jag dig som ett aspfjun för vinden! Är du inte min egenhändiga lintott, som jag skall spinna det finaste garn af? Är du inte min nattmara, otäcking du, som inte gifvit mig någon fred nu i femton veckor, sedan jag lät lista dig från mig? Och dig skulle jag lämna i Helsingland, landrymmerska, som flaxar från mor din med ... jaså, där är gudfar! Goder dag, Lydiken, jag såg eder inte strax. Bry han sig inte om mitt enfaldiga tal, nog vet jag han varit gifmilder som nyjäst öl. Barnet är ju klädt som en majstång. Sådan väf i den kjolen! Trolle mig, den är inte af Kaskas får, det är tyskull, det där. Och tröja med knappar! Riktiga kängor med remmar och herrfolks strumpor, halsduk och hufva! Fattiga knyte, hvar skall du få sådant på Kaskas? För si nu tar jag henne, Lydiken, som katten tog trastungen, det blir intet kraklamente om den saken.
Dordej fortfor under en ström af ord och känslor att nypa den bestörta flickan i alla fållar och veck. Hon ville äfven se linnet, det gick ej af för mindre, det måste framdragas under halsduken. Därefter följde granskning af föremålets person, hvilket skedde handgripligt därmed, att flickan togs i båda axlarna och uppställdes till mönstring.
— Så! Jaså! Litet vuxit och litet magrat. Inbilla mig inte, barn, att du svultit hos gudfar! Har du haft frossan, stackare? Har du läst? Du har läst, jag ser det på dig. Är det gudliga böcker, Lydiken? Ni lofvade barnet kläder som fattigt folk, och så kläder ni henne i tyskull. Äro edra böcker också af främmande får?
Samvetsfrågan blef obesvarad. Lydik Larsson hade tagit det ena liksom det andra tämligen lätt. Han omtalade sin afsikt att nästa vecka föra flickan tillbaka. Dordej kunde ju gästa några dagar i staden och följa dem åt.
— Tackar för husrum, i morgon seglar Hans Mickelsson, jag tager flickan med mig ombord. Det är inte att sinka i denna årstiden. Far och ungarna vänta, Sigfrida räcker inte till allt, och Silfverblomma skall kalfva ... Tommu, har du ej tagit Hagar i granna handen?
Tommu stöflade fram med uppsyn af en martyr och räckte Hagar den grofva handen. Hon mottog den utan ett ord. Modern, som märkte allt, märkte ej flickans förlägna tystnad under detta oväntade och hjärtliga möte, men tullnären frågade sig själf, om ej Dordej och hennes barn för mindre än fyra månader sedan varit för Hagar allt. Hufvud hade hon, det visste han mer än väl, men hade hon hjärta? Hon hans fosterdotter? Kanske var det klokast att icke förhasta sig.
Dagen därpå följde Hagar sin fostermor till Kaskas torp.