8. I grefvens tid.
Tiden var krigisk ända in i bakverken.
Läsare, ser du det fattiga torpet? Ja, det är lågt, mycket lågt och obemärkt. Låt en stormil eller en eldslåga plåna det ut från jordens yta och i nästa by skall man ej mera veta, att det ens funnits till. Folket därinne är lika obemärkt. Barnen? Hvem tänker på de tusen ljusgröna plantor, dem vandrarens fot förtrampar i vildmarken? Och de skola dock en dag blifva furor, om de få lefva, de skola blifva en högvuxen skog. Detta låga tak aftecknar sig mot en hög horisont, uppfylld af åskmoln. Dessa fattiga barn känna i sig ett stort tidehvarfs hjärta klappa. Gå dem icke liknöjd förbi; de ha engång andats och lefvat, såsom du själf!
Åren på 1630-talet gingo som en vält öfver mellersta Europa, krossande hvad där ännu återstod af välstånd och människolycka. Här i norden herskade ett lugn, som kunde förliknas vid dalens stillhet bakom bergen. Stormens dån förnams som en fjärran hörsägen, men han kräfde sin skatt af blod och trångmål. År efter år utsändes några tusen unge män i krigstjenst till Tyskland, och af tio som drogo dit återvände omsider en eller två, någre som krymplingar, andre betäckte med stolta ärr. Landets must förrann i okända djup, man visste ej hvart. Man såg ingen fiende, men man sporde i luften hans hotande närvaro. Tyskland kände ju alla till namnet; alla hade hört talas om Weichseln, Elbe och Rhen; man begynte höra talas äfven om Donau. Invaliderne hemförde fältkartor i grofva träsnitt, där man fick läsa ortsnamnen för de berömdaste fältslagen, och höllo i byarna fria föredrag om sina segrar. Ännu låg allt detta någonstädes bortom himlaranden i morgontöcknen. Men en liten skymt af världen begynte småningom klarna bortåt södra sidan om Östersjön. Där fanns verkligen något annat än kejsaren och påfven i Rom, mot hvilkas illistiga anslag böner lästes i kyrkorna. Där funnos kristna människor, som ledo förtryck och hvilka man måste hjälpa, för att ej påfven och kejsaren skulle komma till oss och blifva oss öfvermäktiga. Vi måste hjälpa dem; hvem skulle annars göra det?
Riksdagsmännen återvände från Stockholm med mer eller mindre dunkla föreställningar om kardinalen i Frankrike och Europas jämvikt. Vi måste upprätthålla den. Så kommo rykten om segrar: vi hade segrat; rykten om nederlag: vi hade blödt. Öfverallt vi. Och dock sutto vi här i så ostörd ro, som skatter och utskrifningar tilläto. Ingen brist var på frågor och tårar; till båda funnos dagliga anledningar. Men rågen fortfor att växa på sveden, grytan fortfor att koka på elden, yxan fortfor att hugga i skogen, väfspolen hade icke saktat sin pilsnabba flygt mellan ränningens trådar. I det yttre syntes föga förändring, om ej här en förvildad åkerteg eller där en folktom, förfallen stuga, som förr sett kraftige män och fyllda brödspett under det sotiga taket. Förändringen var en inåtgående. Folket begynte, utan att veta huru, växa in i Europa.
Kriget var ingenting nytt, det hade nu utkräft sin blodskatt nästan utan afbrott i mer än sjuttio år. Men detta nya krig var ej som de förra mot moskoviten, polacken, dansken; mot dem hade man försvarat egna hemknutar; nu ville man försvara tro och frihet i hela världen. Detta lyfte ett litet folk. Häfdatecknarne må tvista, om trettioåra kriget var i sin rätta grund en kamp för herravälde eller en kamp för tro: det finska folket visste blott ett, att det stred för tron. Hvad angick herraväldet ett folk som aldrig gått ut på eröfringståg, aldrig ofredat sina grannar, sedan det själf fick kristen tro, aldrig rest sig, kämpat och blödt för annat än eget försvar?
Ett land, som fört krig mot fiender i sjuttio år och krig mot frosten så långt det mindes tillbaka, var icke bortskämdt af goda dagar. Det såg icke allestädes så ut som i det bördiga och jämförelsevis folkrika Nyland. Död var bondens barske beskyddare, nionde Carl; död var den store Gustaf II Adolf, som ordnat riket, förrän han drog ut att ordna Europa. I de stora, folktoma ödemarkerna herskade rofdjuren, i de aflägsna utkanterna adeln och fogdarne. Herrarne togo bondens arbete efter behag, redo öfver hans växande sved, körde ihjäl hans hästar och kastade honom i fängelse, när han vågade knota. Fogden tömde hans sädeslada, utmätte hans ladugård och fordrade om igen hvad han redan fått. Mönsterherren tog hans söner till ledet och utsände dragoner att fånga dem som lupit till skogs. Landshöfdingen hade vant sig att årligen få en silfverkanna af fogden; domaren betraktade partens utsträckta fingrar, och hvarje finger betydde en silfverdaler. Prästen, som ock skulle lefva, tog sedan hvad öfrigt fanns och svarade den höge herre, som tillsatte pastor, amen. Detta i utkanterna, icke allestädes. Men präster funnos från yttersta dagens högra och vänstra sida: sådana som svulto med folket i försakande nit och sådana som uppträdde illa beskänkte i predikstolen eller hårluggades sig emellan och stämde hvarandra till rätta för grofva okväden.
Finland var fattigt på allt, utom på tappre krigare, lefvande kraft och brinnande tro. En öfverherde importerades från Sverige att ordna den halft förvildade kyrkan och grep in med sitt tidehvarfs hårdhändta kraft. I nio år hade Isak Rothovius rensopat västra Finlands altaren såsom med en skurtvage, när en statsman af första ordningen, Axel Oxenstjernas berömde medtäflare och motståndare, riksdrotset grefve Per Brahe, landsteg vid Åbo den 21 November 1637 såsom Finlands generalguvernör och i verkligheten såsom dess vicekonung. Hans tid har fått ärenamnet »grefvens tid» såsom motsats till en annan, illa beryktad grefvetid under Gustaf Vasas regering.
Fältmarskalken herr Åke Tott befann sig sommaren år 1638 på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, när han förnam, att grefve Brahe, som under vintern gjort sin första ryktbara resa genom landet till Kexholm, ville företaga en ny, kortare utfärd från Åbo till Björneborg. Lavila gård låg strax till vänster om vägen, ej långt från Totts öfriga förläningsgods, Irjanti och Vuojoki. En så mäktig herre och gammal krigskamrat kunde ej obemärkt resa Lavila förbi, äfven om herr Åke ej haft en enskild och viktig anledning att bevisa grefven all den ärebetygelse som stod i hans makt.
Alltså befann sig herr Åke vid midsommar i Åbo för att inbjuda grefven med hans husfru till Lavila och på samma gång vidtaga nödiga förberedelser. Lavila var det minst försedda af herr Åkes omväxlande tre residens. Ekolsund var det nyaste och ståtligaste, Gerknäs det förnämligaste som arfvegods och båda därtill ägande alla förmåner af en förtjusande natur. Lavila, med oansenliga byggnader och utsikten öfver enformiga åkerfält, kunde endast för sina goda jagtmarker förtjena uppmärksamhet. Ett jagtparti skulle således ingå i festens program.