Hvilken skada, att tiden ej medgaf öfverförandet från Ekolsund af de rådjur och dofhjortar, som där underhöllos för jägarnes kulor! Lavilas skogar kunde vintertid erbjuda en ringad björn samt lodjur och räfvar alla årstider, men sommartid fanns intet annat värdigt villebråd än dess elgar. Årstiden var så olämplig som möjligt för elgjagt. Hvad ville man göra? Af fruktan att elghjordarna glesnat under föregående årens skoningslösa jagter utsändes i god tid stallmästaren Lars Palikka med sitt folk att förvissa sig om de ståtliga djurens närvaro och, såvidt möjligt, bevaka de pass, genom hvilka de kunde förmodas flöja bort till aflägsnare, mera fredade skogsbygder.
Palikka med sina trettio man till häst fick ett mödosamt arbete. Elgarna hade på sommaren skingrat sig åt alla håll, åt Kumo, åt Säkylä, åt Yläne. Han skulle ej lyckats drifva tio af dessa skygga djur till den bestämda jagtmarken, om han ej medfört en pojke, som lärt sig att härma lätet af alla skogens invånare. Den lille spenslige pilten om tolf år var den oförvägnaste ryttaren af de trettio. Han banade sig väg genom kärr och snår, där ingen annan kom fram; han efterapade elghonans lockljud till hanen, moderns till ungarna och ungarnas till modern så förvillande likt, så genomträngande långt, att skogens stolta högdjur läto bedraga sig och återvände åt Lavilas nejder, där de förnummo den falska signalen. På tredje dagen kunde stallmästaren rapportera, att han trodde sig säker om trettio elgar.
— Godt, sade fältmarskalken, i morgon gäller det. Jag antager, att sex äro stadiga i vår skog. En dukat för hvar elg, som vi fälla öfver sex, men fälla vi mindre än sex, må du akta din hals.
— Jag afstår guldet och repet åt Bennu, svarade stallmästaren torrt. Utan honom hade ers nåd fått sikta på kråkor.
Lavilas festdag grydde med mulen himmel, som så ofta i högsommaren bådar en solklar middag. Klockan tio, när tåget från Åbo närmade sig, skingrades molnen. Det var ett långt tåg af vagnar och ryttare. Per Brahe var ingen slösare, hans sparsamhet gick ofta i mångens tanke för långt, men när han uppträdde som magnat, förstod han att göra det. På vinterresan genom ödemarkerna till Kexholm följdes han icke af flera än som bekvämt kunde få natthärberge i ett rymligt pörte. På sommarresan till Björneborg eskorterades han af sextio ryttare, uppvaktades af tolf adlige pager, medförde en furstlig betjening samt därtill sin grefvinna, Kristina Katarina Stenbock, ledsagad af Åbotraktens talrika adel och flera andra inbjudna högställda gäster, hvaribland presidenten i hofrätten, herr Jöns Knutsson Kurck. Var Kurck förnäm, så var den nye generalguvernören ett hufvud högre, och underhöll Kurck ett hof i Åbo, så inristade Per Brahe i sina förfäders minnesvårdar på Visingsö: »rexit», han regerade.
Detta lysande tåg af mer än tvåhundra gäster mottogs vid Lavilas gränsegrind af fältmarskalken med en krigares enkelhet. Sjuklig och grånad i förtid vid sina fyrtio år, satt han till häst, ehuru plågad af gikt; han behandlade gikten som han behandlat polackerne: vräk dem i diket, framåt! Till fots gick herr Åke numera med krokig rygg och släpande ben, men engång i sadeln, satt han ännu som gjuten i brons; här var han ännu den forna snöplogen. Unge herr Klas, hans son, nu åtta år gammal, red Pilen, sin favorithäst, och Pilen, dresserad i tidens bästa ryttareskola, kråmade sig under den lätta bördan, som hade han platt förgätit sin ringa härkomst från Kaskas torp. Lars Palikka med sex ryttare i gårdens bästa munderingar ledsagade fältmarskalken.
Brahe åkte med sin grefvinna i den tunga, med fyra hästar förspända och med gyllene grefvekronor öfversållade täckvagnen. Han var då i blomman af sin kraft, trettiofem år, högrest, kraftfull och blid, med det intagande uttryck af ädelhet, klokhet och mildhet, som målarens pensel och skulptörens mejsel bevarat åt eftervärlden. Det långa, benade håret föll i rika böljor ned öfver spetskragen, och resmanteln sammanhölls vid halsen af ett enkelt guldspänne. Grefvinnan var fyra år yngre, med Stenbockska släktens energiska, men behagliga drag. Hon följde modigt sin make på hans vida ödemarksresor i Finland.
Tåget höll stilla. Enligt hofsed skulle värden ha nedstigit af hästen för att kyssa grefvinnans hand, men herr Åke satt kvar. Aldrig hade ett pikstygn af gikten kommit mera olägligt. Den ceremoniösa välkomsthälsningen blef kort. Färden fortsattes under äreportar och fladdrande standar, begapad af halfva Euras befolkning som åskådare.
Alldeles utan äfventyr uppnåddes icke Lavila gård. Lille herr Klas befanns utomordentligt road att för detta lysande sällskap visa sin ryttarekonst och borrade sina små sporrar så tappert i Pilens sidor, att den unga hästen, yster och ovan vid ett så talrikt följe, förlorade tålamodet. Hans ryttare lät honom dansa vid den grefliga vagnens sida, då olyckligtvis Pilen råkade i en obehaglig beröring med vagnshjulen och företog sig att skena framåt landsvägen på fältmarskalkens eget välkända sätt, utan förskoning för allt som hade armar och ben att förlora. Oreda uppstod, skrik hördes bland åskådarne. En af betjeningen blef kullriden och upptogs med ledbruten arm. Det var presidentens grant utstyrde hofmästare, Antonius Pape.
Lars Palikka fick en vink att eftersätta den skenande hästen. Då hördes en hvissling: Pilen stannade fnysande, skrapande sanden med högra framhofven. Åter en hvissling, och det skrämda djuret, ännu darrande i alla leder, lät taga sig utan motstånd. Bennu klappade favoriten på halsen och ledde honom fredligt vid tygeln. Men lille Klas gjorde invändningar: