— Släpp tygeln! Jag håller mig nog i sadeln, jag reder mig själf!
Bennu lydde icke befallningen och fick ett rapp af den lilles ridspö. Det gällde båda piltarnes ära inför en stor publik. Bennu fattade ridspöet, slungade det långt bort öfver gärdet och fortfor att leda Pilen vid tygeln. Utom sig af vrede och blygsel, hoppade lille Klas ur sadeln och anföll sin unge stallmästare med näfvar och naglar, till icke ringa förlustelse för de talrike åskådarne.
Gossen från Kaskas, fyra år äldre, hade förstånd nog att värja sig endast med armbågen som en sköld, men icke slughet nog att hålla god min. Lille Klas såg honom skratta med alla de kringstående och skrek med de åtta årens djupt sårade ärelystnad:
— Gå bort! Gå bort! Jag afskedar dig, du får icke mera vara min stallmästare!
Lars Palikka fattade utan vidare Pilens tygel och ledde honom till gården. Kanondunder och smattrande trumpeter begynte hälsa Finlands generalguvernör välkommen till Lavila gård. Ingen tänkte på två trätande pojkar.
Lavila hade sina skäl att stå klädt i bröllopsskrud, med praktfulla tält uppslagna på den rymliga gården. En hedersvakt af tolf dragoner och tjugufyra man Åbo läns infanteri mottog gästerne. Herr Åke klef med möda ur sadeln och räckte sin hand åt grefvinnan vid vagnssteget. Pager af Finlands äldsta adel höllo stigbyglarna. När gästerne infördes till boningsrummen för att ordna sin resdräkt, framburo andra pager silfverhandfaten.
Där fattades likväl något vid mottagandet; där fattades en värdinna på Lavila. Herr Åkes första husfru, Sigrid Bjelke, hade gått ur tiden för fyra år sedan, efter att hafva gifvit sin make tre söner, af hvilka endast en, lille Klas, lefde kvar. En i historien okänd gammal faster, fru Elin, tjenstgjorde för tillfället som husmoder i herr Åkes gård, men drog sig blygsamt tillbaka vid gästernes ankomst. Hon var en af de gammaldags fruar på landet, som aldrig lärt hofseder, talade dålig svenska och kunde uttrycka sitt hjärtas mening endast på sitt modersmål finskan.
Herr Åke hade nogsamt insett denna betänkliga brist i ett välordnadt hus och, trots sina krämpor, redan ett par år gått i trägna friaretankar. Ryktet visste berätta, att unga finska fröknar, hvilka på närmare håll sett den bistre änklingen krokna för sina krämpor, funnit honom mera passande för sadeln än för brudstolen och, utan respekt för hans hjälterykte, tilldelat honom en bleklagd korg. Men herr Åke var icke den som lät sig förskräcka. Han lyfte oförfärad sin blick till ett af de förnämsta partier i Sverige, till ingen mindre än den högättade, då tjuguåttaåriga Kristina Brahe, syster till grefve Per och för närvarande vårdarinna för dennes i Sverige kvarlämnade barn. Fröken Kristina var en äkta Brahedotter. I denna mäktiga släkt underordnades alltid hjärtat under statsklokhetens beräkningar, och alltså öfverlämnade hon åt sin broder att svara friaren. Grefve Per öfvervägde och fann fältmarskalken, herr Åke Henriksson Tott, med allt hans kungliga blod, något för lätt. En Brahedotter borde skrifva rexit äfven på sin mans förfäders grafvar. En Tott kunde väl åberopa Erik XIV och drottning Karin, men just om drottning Karins krona och legitima arfvingar hyste den svenska högadeln vissa betänkligheter.
Herr Åkes frieri till Kristina Brahe hade hängt på grefveläppar mer än ett år, när det nu på Lavila gällde att ställa magnat mot magnat. I rikedom stod Lavilas herre långt under herrn till Visingsborg och kunde ej ens mäta sig med herr Jöns Kurck till Laukko. Men något för något. Sparsamhet hörde ej till en krigares dygder.
Klockan var elfva, den vanliga middagstimmen. Tyngda af rätter, inväntade långa bord på gårdens gräsplan bordsbönens och psalmens slut. Mat och dryckesvaror beräknades icke för falska smuttare. Allt var stadigt, såsom det skulle vara för ett tidehvarf som grep Europa i kragen. Af herr Åke Totts middag finnes ej en sådan lång viktualielista kvar, som vi läsa från månget annat sextonhundratalets gästabud, men köksmästaren från Stockholm hade ej sparat på tidens smak, som fordrade bastanta, starkt kryddade rätter. Drottningssoppan på gäddor serverades med hårdkokta äggulor, mandelbollar, lök och nejlikor. Oxsteken hade legat ett dygn i hvitt vin, försatt med citron, innan han fräste på spettet och frambars pepprad, starkt späckad, med champignoner och kapris. Äfven den kokta laxen var späckad med fläsk; tjädrarna, dufvorna, kapunerna, kokta i tolf timmar, inburos med öfverflödande garnityrer af timjam, johannislök, persilja, pomeranser, oliver och körsbär. Hemvuxna musseroner och på tråd torkade murklor garnerade fisk och stek. Vildpastejen af renkött och rapphöns fick icke saknas, ehuru man inväntade jagtens rikare byten. Desserter framburos af många slag, äfven syltade törnrosblad med smultronvin; andra viner runno i strömmar. Tiden var krigisk ända in i bakverken, som, med en smickrande anspelning, föreställde Würzburgs belägring år 1631, där samma kanonkula öfverhöljde konungen och grefve Brahe med grus.