Musik hade hämtats från Åbo. Tre hvitklädda morianer från Ekolsund betjenade grefven, grefvinnan och presidenten, en bakom hvarderas högkarmade stol. Två dvärgar från Tavastland iskänkte sekt i silfverpokaler. Grefvinnan fann vid sitt kuvert en bukett af de dyraste holländska tulpaner, sammanhållen af en fin guldkedja, tagen vid någon plundring i Polen och fäst vid tulpanerna med en fint arbetad silfvernål, föreställande en lilja, och likaledes ett krigsbyte. Värden föreslog under kanondunder i tre korta, styfva tal välgångsskålar för hennes majestät drottningen och hennes tappra armé, för grefven, grefvinnan, presidenten och de öfrige gästerne.
Den talrika sviten undfägnades på en äng invid gården. Hästarna betade i ett af dessa hafrefält, som Lars Palikka kallade jordbruksskräpet.
Efter en timmes rast smattrade åter trumpeterna, jagten skulle begynna. Gästerne, äfven damerna, stego till häst. Men den som ej lyckades klifva i sadeln, det var den berömdaste ryttaren bland dem alla, herr Åke själf. Han hade slösat med sina jättekrafter, som hans kunglige morfar med herr Eskils gemak, skattkammaren. Det vissaste bytet från hans fälttåg, gikten, hade icke kommit väl sams med det spanska vinet och krökte den väldiges knäveck i nästan lika spetsig vinkel som Euras snöplog. Kämpen från Grebin brottades med sin fiende så, som blott Åke Tott kunde det; han röt som i spetsen för sin brigad, men i sadeln lyckades han icke komma.
— En hängbår!
Och kort före den tid, då Johan Banér i sin hängbår gäckade alla kejsarens härar, bars en annan af den store konungens lärjungar, lika bruten, men lika obesegrad, till jagten vid Lavila.
Jaga stod på dagens program, och jaga skulle man. För mycket statsman för att älska krigarens vilda lek, var grefve Brahe dock ädling nog att icke förakta sporten. Hundarna löskopplades, elgarna drefvos till de pass, där jägarne väntade dem. Hjorden nalkades, skotten fyllde luften med ljusblå bollar af rök, ekot återvände mångfaldigadt från bergen. I ett nu voro de skygga djuren försvunna i småskogen, där deras månggreniga horn söndersleto kvistar och snår. Blodspår utvisade, att flera kulor träffat. Jagtens ära var räddad, men icke bytet. Endast en ståtlig elgtjur blef på platsen, fallen för grefvens kula.
Herr Åkes stämma, där han låg på hängbåren, oförmögen att lyfta geväret, öfverröstade trumpeternas skall:
— Chargez! Poursuivez! Par force! Ici, Diana, ici! — och fältmarskalken pekade åt det håll, där hjorden försvunnit. Än en gång igenkändes den stämma, som kommenderat vid Grebin: »hakkaa päälle», hugg in!
Jagten flög fram i sporrstreck åt det anvisade hållet. Men Lavilas skog var oländig och elgarna mera hemvana där än ryttarnes hästar. Efter två timmars ansträngande kamp mot kullfallna stammar, snår och bergsklyftor, återvände jägarne, uttröttade, med endast två skjutna elgar, den ena af dem en halfvuxen kalf.
Herr Åke lade intet band på sitt vresiga lynne.