— Godt. Jag vill förekomma detta genom att skicka dig ned i de djupaste grufvor du kan påträffa. Gör dig redo att i nästa vecka resa ut för att leta bergmalmer. Nå? Hvarför tror du att Gud bäddat detta landet så hårdt på berg, om ej för att lägga något uti dem?
Ynglingen förklarade sig genast färdig. Han dugde till allt, kanske minst till riksamiral.
— Detta land — fortfor grefven till herr Jöns — gifver mera varor ifrån sig, än det själf någonsin behöfver emottaga. Där annat sker, kan slik hushållning aldrig försvaras. Det ligger nu för fäfot, men ställ det i skick, och det skall förliknas vid ett af de icke mindre konungariken i Europa.
— Eders nåd har gjort där en god början till, genmälde presidenten aktningsfullt. Den förste landtmätaren uppgår sin rå, den förste jägmästaren tager vara på skogar och villebråd. Och — behagar ers nåd kasta en blick ditåt? — den första postens kurirklocka klingar på landsvägen!
Det var verkligen den första posten, införd i Sverige 1636 och i Finland 1638, som skramlade förbi i sin rankiga kärra från Åbo till Björneborg. Samtidigt infördes de första gästgifverierna. Denna oansenliga, skramlande postkärra år 1638 var ett bevingadt steg framåt för två sekler.
— Salig kungen, Gud löne honom, har lagt fundamentet med hofrätten, skolorna och fyra städer, svarade Brahe med sin lugna, blida och kloka blick. — Där jag kan foga en hörnsten till, vill jag med Guds hjälp försöka’t. I kunnen själfve jugera hvad här för aspecter stå att förvänta. Detta landets folk är dågse i krig, och där någon kommer utomlands, uträttar han mer än tre andra, men här hemma snarka de bakom ugnen, så det knakar i stockväggen. Min mening är, att först skola de få hela bibeln på finska, och sedan skall här statueras en academia, annars blir aldrig folk af dem.
— Där nådelig Gud unnar oss fred och bättre tidsens lägenhet, anmärkte presidenten betänksamt.
— Ja, smålog grefven, så sägen I, gode herrar, så månge I ären. Menen I, att vår värd, fältmarskalken, där han låg giktbruten i hängbåren, införväntade tidsens lägenhet, innan han gick i badet? Eller inväntar ni tidsens lägenhet för att låta i vett och adelig idrott uppfostra er son Knut, som nu, vill jag minnas, är sexton år. Nej, undskyll, min bäste president, jag tror för visso, att ni skickar honom hellre i dag än i morgon under skolmästarens tukt. Detta folket må väl ock kallas sexton år, efter det sådan armkraft visat i rikets tjenst. Och det är nu, fast mer än eder Knut, en rudis indigestaque moles, ett obarkadt timmer, där det dock kan blifva en furubjälke i rikets grundval. Så skicka det, som er son, att barkas, utan att fråga om tidens anlete visar regn eller solsken!
— Prästerskapet här i landet tål allt vid hyfvel och skurbalja, medgaf herr Jöns. Hade vi nyss icke ett mål före i hofrätten, där kapellanen Andreas slagit sin klockare blodvite och kastat sin hustru i brunnen för att hon skällde honom en fylletratt?
— Präster och domare, fogdar och bönder, tag den ene för hufvudet, den andre är dessolik! Ser ni där borta på ängen! Stå de icke fulle i en skock och skjuta till måls på hvarandra med pilar? Och röken där öfver ryttarnes stormhattar? Är det en stockeld de tändt för att värma sig midt i sommaren? Tobakspipor är det, som de marodörerne fört med sig från Tyskland. Och nu lära de bondpojkarne dricka tobak[2] som skorstenar. Sådant går i dem flinkare än tio Guds bud. Statuera en academia; för bestier hjälper här intet mindre.