— De skråla icke mer, de lyssna på en karl, som uppklifvit på stenen. Han förtäljer något för dem ...
— Låt oss höra hvad han förtäljer! återtog grefven. Att döma af kyllern, är karlen en af Åbo läns ryttare.
Den halfrusiga skaran på ängen — afsuttne ryttare, betjening och landtfolk — hade förlustat sig med ett nöje i tidens smak. Ännu brukades bågar ofta vid jagt för att inbespara krut och bly. Nu sköt man till måls på hvarandra med trubbiga träpilar, och för att göra nöjet fullständigt, omlindades pilen med blår, som antändes vid afskjutandet. Än en, än en annan uppställde sig frivilligt till måltafla och värjde ansiktet med den bästa sköld, som låg närmast till hands: ett byttlock, en granruska, en hösäck. Ju flera skrubbsår, brända jackor och svedda skägg, desto muntrare. En pilt var lekens hjälte. Spenslig och vig, försmådde han annat värn än en kråkskramla som sköld; hans öga var så säkert, att han förutsåg pilens riktning, böjde sig undan och träffades endast två gånger. Ena gången sveddes hans haka, andra gången hans högra hand. Det var svidande sår, men gossen låtsade som hade ingenting händt. När pilen hven oskadlig förbi hans fladdrande svarta hår, skramlade han triumferande med sin improviserade sköld, och åskådarne instämde med höga jubelrop.
Snart uppträdde en manligare kämpe, en skäggig, knubbig, axelbred korporal af Åbo läns kavalleri, Taavi benämnd, hemma från Eura, där han nu omgafs af gamla bekanta. Hemsänd på värfning, ståtade han i sin svarta läderkyller och full mundering för att imponera på pojkarne. Sedan denna svarta krigskråka skrattande mottagit några brinnande pilar utan annat värn än armbågen och kyllern, uppmanades han att berätta något från kriget, klef på en sten och församlade kring sig en lyssnande skara. Han var en af stormfåglarna i tidens luft, en stänk af hagelskuren där borta, ett eko af dessa fjärran trumpetstötar, som kommo Europas luft att skälfva, men som här förlorade sig i en sorglustig folksaga.
De höge herrarne hade, obemärkte af talaren, banat sig väg till hans grannskap och hörde honom fortsätta på munvig finska, med en förvrängning af namn, som vore alldeles obegriplig utan noter till texten.
— Ja, gossar. Där stodo vi i en stad, som het Parkki eller Pirukas[3], jag minns ej så noga, i Mäkelä[4] var det. Hatzen[5] och sachsarne stodo vid Pirilen[6] i byttan med lock på och en pinne för. Nosa hit litet, sa’ Panéren[7] till Hatzen, så får jag se om du har surmjölk i byttan. Hvad skulle han! Jag mår bäst här i smöret, sa’ Hatzen. Nå så, vi svulto, vi. Bonden bökade i jorden efter en rutten rofstjälk, soldaten fick ett mögligt halft rågbröd, sura äpplen och regnvatten så mycket han orkade dricka. Vare då; äpplen har man ej alla dagar. Tyskarne, som voro med oss, kände lukten af korf från byttan och började rymma. Det bär åt Helsingland, sa’ Panéren; han tyckte mera om vin än regnvatten, han. Gossarne, sa’ han, behöfva något att äta. Så togo vi Vaaveli[8] och skrapade mössmat från golfvet af spannmålslårarna, men somlige åto agnar.
— Si, fortfor Taavi, då tyckte Hatzen och vursten[9], att vi hade det alldeles för godt, och gingo oss i vägen på Kräkken[10]. Nu skall töffelen[11] taga dem, sa’ Panéren, vi marsera till Kräkken. Var inte hull’[12], sa’ Pekka och Paavali[13], Lessle och Lennarten[14] mente: gå på gossar! Ja, vi frestade på ... Vänta lite, jag skall klara det för er. Här är senten i olle patall[15], här står Lessle med skottar, tyskar, svenskar och Viborgs fotfolk. Där vid hafrelandet är högra flygeln, där rida Panéren och Lennarten och jag med Åbo läns valleri[16]. Pelten och Wittenpers[17] het’ våra öfverstar, Gud bevare herr öfversten, inte voro de blyga! Här vid gården är vänstra flygeln under Tålhanse och King[18] med nylänningarne. Si nu, vid Kräkken var ingen öltunna, som här, där var enris och våta mossar, för Tålhansen skulle svänga rundtom Kräkken och bita dem i ryggen, som visade oss tänderna. Serven[19] står där bakom landsvägen ... Räck hit kruset, Antero; jag har fått krutrök i halsen.
— Nå ja — fortsatte talaren, sedan han nedsköljt krutröken — Hatzen stod där vid berget, han och vursten med tjugutre tusen man, och vi hade sextontusen. Där är Kräkken, förstå ni: kanoner, oj, oj, som veden sprakar i bakugnen och lågan slår öfver muren ut! Vi svängde åt rian, fotfolket klef på Kräkken. Ena handen geväret, andra handen buskarna, rötterna, hala såpan var det, än kuperkeikka på magen, än upp med karlen på fötter igen. Huj, så föll hela kråkboet öfver oss, tre mot en; där kom en bra karl fortare ned, än kan kommit upp. Hugg in! sa’ Panéren; vi höggo in. Hugg än en gång! sa’ han; ja, general! Tredje gången; Panéren red med oss. Fjärde gången; Lennarten red med oss. Femte gången; Panéren och Lennarten redo med oss, hitåt, ditåt, yxan på sveden, lian gick öfver hårdvalls äng. Eld kom i skogen rätt bakom oss ... där bakom hafrelandet! I och hi, pikar framför, kulor bakom. Lessle red in med senten till hjälp. Puh, ja, nu fingo vi andas jämt så länge en häst dricker ur brunnen. Sjette gången hugg in! Ja, general. Sjunde gången ... tuhat tulimmaista; hästarna löddrade hvita skummet! Åttonde gången ... ryttarne kipade luft som smedens blåsbälg. Alla blödde, jag blödde, pik genom axeln, hästarna blödde ... Brita, där föll han, Heikki, pojken din, raska gossen, bra karl, ärlig dragon, föll som en brudgum i dansen för bruden ... Hör hit, sa’ Panéren: hvem vill dö med mig för drottning Kristina och gamla Sveriget? Ja, general, eläköön Sveriget och gamla Finland! Nionde gången ... hästarna snafvade öfver döda och döda och döda ... ryttarne segnade ned ur sadeln ... Tionde gången ... icke voro vi hundra af tusen kvar ... Slut med Taavi, svart för ögonen, föll som järpen från granens topp. Antero, har du legat under en död häst?
... De redo öfver oss, där vi lågo fallna i blod. De ropade: toria! toria![20] Och det började skymma på kvällen, blodet rann, regnet föll, natten kom: toria! toria! ... Men på Kräkken blef anskri. Ha ni sett vargarna rusa in i en fårskock på trädesåkern? Sveden kommen! Sveden kommen! Sveden kommen![21] Tålhansen var där med Kingen ... allt öfverända, allt fötter, fötter, fötter, slut med torian! Serven kom ... så vi upp i sadeln igen, söndertrampade, ledbrutna, blodiga ... Ja, gossar, vi voro ännu några, som kunde lyfta ett ben i stigbygeln! Så ut i mörkret efter Hatzen och fårskocken ... Gud med oss! Sveden kommen! Piken i ryggen ... där en, där två, där fyra ... När det var så mörkt, att vi höggo i träden, vände vi om. Men när dagen grydde, redo vi alla, som hade en häst, med Tålhansen och togo fångar, fanor, byte. Vursten red undan, purr, purr, så det skrek i hans runda mage! Aldrig den vursten ridit så kvickt, sedan han rymde från Reitele[22]. Vi togo silfverkannorna, nammade allt hans skummande öl ... si det var öl, gossar! ... Alla deras kanoner, trossen, maten, penningarna, hundra fanor ... tjugu gula dukater fick Taavi för en ... och så kommo goda dagar, fläsk, öl, vin, och Panéren drack, och Tålhansen drack, och Taavi drack, men regnvattnet läto vi rinna. Si det var toria, gossar! Det var lustigt. Vi skrattade påfven, skrattade Hatzen, skrattade vursten ... Lefve drottningen! Nå, hvem vill blifva en käck karl och förtjena tjugu guldpenningar för en sliten silkestrasa?
Ja, lefve drottningen! Talaren nedsteg, under åhörarnes jubel, som en segerherre från stenen, halft lustig, halft gråtögd, något mjuknad af öl, men mera af slagfältets blodiga minnen, viss om att vara förstådd och kanske äfven att fylla en eller annan lucka i de glesnade lederna af sin skvadron, som nu stod i Pommern. Åhörarne, liksom han under inflytande af dagens välfägnad, hade förlorat sitt trumpna finska lugn; man såg dem ömsom skrattande, ömsom gråtande öfverhopa ryttaren med vänskapsbetygelser och nya ölkrus. Han var dock en af deras egna; alla hade sett honom gå för plogen, förrän han ikläddes kronans mundering och fick upplefva så märkvärdiga ting. Ja väl, af de tjugu, som utgått med honom från Euraåminne, var han den ende som återvände; några hade han sett falla vid sin sida i striden, andra hade han förlorat ur sikte i fältlasarettet eller i fångenskapen. Men han var dock en kvar, och hvilken ära, hvilka rikedomar hade ej han vunnit! Hvarför kunde icke en annan blifva hvad han blifvit? Skada blott, att så få unga män funnos kvar att klifva i kronans sadel! Piltarne under aderton år beslöto ofördröjligen göra det.