De två herrarne återvände till gården med blandade känslor. Båda för detta krigare, förstodo de uppskatta intrycket af en seger, men båda numera riksråd och statsmän, visste de äfven hvad krigen kosta.
— Det är annan touche i trumpeten nu, än här var efter Nördlingen, anmärkte Brahe betänksamt. Krigslyckan är en snöfästning i Mars; garanterar ni frost eller tö? Såg ni modern, för hvilken karlen omtalade hennes sons fall? Var det ej så ni tolkade det för mig? Hon såg ut som ett fattighjon, men jag kunde ej upptäcka en tår på hennes vissnade kind. Var kvinnan förslöad af sorg och elände? Kanske, kanske icke. Segern aftorkar många tårar. Räknade ni de unga karlarne där, som återstodo för plogen? Jag räknade dem: de voro bland de två hundra människorna tolf eller femton. Det är landets ruin, Kurck. Skaffa oss fred!
— Rikskanslern sköter utrikesärendena i Tyskland efter sitt bon plaisir, svarade presidenten med en axelryckning. Kurck var, likasom Åke Tott, en af Axel Oxenstjernas motståndare i rådet.
Brahe teg. Han skickades ju till Finland för att ej blifva det Oxenstjernska partiet i Stockholm för öfvermäktig.
Herr Åke hade piskat bort gikten med porsris. Han visade sig åter bland sina gäster som den uppmärksammaste värd. En friare måste uppträda ung och galant.
Aftonmåltiden serverades klockan sju med konstfärdigt anrättad elgstek af dagens byte. Större delen af gästerne skingrade sig för att genom den ljusa sommarnatten återvända till fränder och vänner. Hvar skiljes ungdom utan varmare känslor? Henrik Lindelöf sade till Sara Skytte: ett minne af eder till kriget, och jag skall vara osårbar! Lorentz Creutz sade till Elsa Duvall: en slagruta af eder, och jag skall finna guld i alla Finlands berg! Skickelsen, hvilken så sällan trycker sitt imprimatur på ungdomens drömmar, lät båda desse unge män med en missräkning köpa lifvets lycka. Henrik Lindelöf stupade sju år därefter i kriget som ryttmästare, men icke förr än Sara Skytte blifvit hans maka. Lorentz Creutz fann intet guld i Finlands berg, men han hemförde redan år 1639 Elsa Duvall som sin lyckliga maka.
Grefve Brahe och presidenten Kurck med sina familjer kvarstannade öfver natten på Lavila. De sutto efter aftonmåltiden i tältet med herr Åke och lille Klas, som, sjuk af förargelse och konfekt, hade blygts att visa sig förr än nu. Stallmästaren Lars Palikka inträdde och framräckte åt grefvinnan med militärisk honnör hennes förlorade bukett med vidhängande guldkedja och silfvernål.
Grefvinnan, angenämt öfverraskad, frågade hvem som funnit buketten.
— En gosse i unge herr Klas’ tjenst fann blommorna vid bäcken, där ers nåd red öfver till jagten.
— Kalla hit honom!