Bennu framfördes. Han bar ännu märken af de brinnande pilarna på handen och hakan.
— Du är i tjenst hos unge herr Klas?
— Jag har fått afsked.
— Redan? Det var bittida. Hvarför har du afskedat honom, Klas?
— För att han är dum. För att han icke lyder, när jag befaller, svarade det hoppfulla ämnet till en blifvande kavaljer af första rangen.
— Hvad säger du? inföll fadern, fältmarskalken.
— Jag har afskedat honom, för att han är dum, upprepade sonen trotsigt.
— Hvad nu, Klas? Ni ha ju varit de bästa vänner. Han har lärt dig rida, karl, och dessutom är han min gudson. Hur var det, Palikka? Var det icke någonstädes i Tavastland? Och stod icke hans nåd presidenten fadder vid samma tillfälle?
Stallmästaren bekräftade detta någonstädes hvar som helst. Presidenten kunde icke påminna sig någon gudson i Tavastland.
— Jag skulle också ha glömt det — smålog herr Åke med en af sina bistra grimaser — om jag ej haft det missödet att rida omkull min ärade frände i snödrifvan och sedan druckit förlikning med honom i ett pörte i Satakunta.