— Nu minns jag det, återtog presidenten, samlande sina tankar. — Det var i Nyland, i Sjundeå, tror jag, eller i Lojo. Medgif, min älskvärde frände, att ni red som en kroat. Jag var icke litet förvånad att hafva armar och ben i behåll, och min hofmästare kan intyga i dag, att er son Klas brås på sin tappre far ... Ja, så var det. Den berömde mäster Sigfrid inbjöd oss till ett torp. Han kristnade ett par tvillingar, tror jag. Skulle gossen vara en af dem?
— Ja, sade herr Åke. Klas, förlik dig med pojken, han är en bra ryttare!
Lille Klas besinnade sig. Fadern var svag för honom, såsom en sjuklig ädling är för ende ättlingen af ett lysande namn, det visste gossen mycket väl, men fadern var icke heller att leka med, när han vardt vred. Klas skulle låtit blidka sig, om här ej funnits åskådare, för hvilka en ung adelsman om åtta år ej kunde förödmjuka sig. Alltså lät han förstå, att om Bennu ville kyssa hans hand och bedja om förlåtelse, ville han låta nåd gå för rätt.
— Kyss hans stöfvel! Icke blir du sämre för det, skrattade fältmarskalken.
Den som icke kysste hvarken hand eller stöfvel, det var Bennu. Han förklarade, att han intet ondt gjort, och berättade tilldragelsen.
— Är det så, Palikka?
Stallmästaren svarade försiktigt, att Pilen skenat och blifvit hejdad af Bennu. Herr Klas hade hållits i sadeln som en hel dragon, men han skulle ej längre förmått styra den skrämda hästen.
— Marsch till din sofkammare! befallde herr Åke sin unge ättling. Gossen lydde vresigt, efter en sirlig, i Stockholm inlärd bugning för gästerne i tältet.
— Hvad heter du? frågade grefvinnan den orädde tolfåringen, som behagade henne.
— Bennu.