— Hvad är din far?
— Torpare. — Bennu hade ofta hört, att hans far varit tattare, men alltid svarat på detta tillmäle med knytnäfvarna.
— Du har bränt dig på hakan? Och på handen? utropade grefvinnan.
— Vi lekte på ängen med brinnande pilar.
— Och detta kalla de barnlek! Ers nåd — och grefvinnan såg bönfallande på herr Åke — gossen får ju stanna kvar i er tjenst?
— Efter ni önskar det, ja. En vildbasare är han, och mina ryttare ha icke gjort honom tamare. Jag skall skicka honom till Gerknäs. Pojkarne äro styfve, det är bäst att de skiljas. Såg ers nåd Klas till häst? Han rider ej illa för sina år. Hvad tycker ers nåd?
— Å ja, han lyckades verkligen få hästen att skena.
— Men han hölls i sadeln! Pilen hade kunnat afkasta en gammal ryttare. Sådan verve, sådan eld! Fäste ers nåd sig vid Pilens bogar?
Grefvinnan, som icke fäst sig vid Pilens bogar, tillkallade än en gång Bennu, hvilken pligtskyldigt inväntade vidare order utanför tältet.
— Du har hittat en guldkedja. Hvarför behöll du ej henne? En guldkedja är dyr.