— Jag visste, att ers nåd tappat kedjan, svarade gossen okonstladt.
— Och du begär ingen hittarelön?
Bennu rodnade, det hade han icke tänkt på.
— Med fältmarskalkens tillåtelse kan du behålla denna silfvernål som hittarelön och som minne af mig. Råkar du engång i nöd och jag kan hjälpa dig, så framvisa denna nål; han är ensam i sitt slag, jag skall igenkänna honom.
Bennu mottog nålen med högröda kinder. Sedan han skildes från torpet, var detta första gången en kvinna — och en så vacker, så förnäm dam — hade sagt honom ett vänligt ord. Han böjde sig ned, som han sett andra göra, och kysste grefvinnans klädningsfåll.
— Förblif redlig och trofast! sade den högborna damen och strök med sin fina hand den tårögde gossens långa svarta hår.
*
Lavilas förnämste gäster sade följande morgon farväl, grefven och grefvinnan för att fortsätta resan till Björneborg, presidenten Kurck med döttrar på återresa till Åbo. Det är icke sannolikt, att det gästfria mottagandet på Lavila inverkat synnerligen på grefvens svar i friarefrågan; troligare är, att gamle Jacob De la Gardies förord afgjort svaret och att förbindelsen med fältmarskalken Tott dock slutligen befunnits nyttig för Brahesläktens politiska ändamål. Ty redan söndagen den sjunde därpå följande Oktober 1638 firades Åke Henriksson Totts bröllop med högborna och dygdesamma fröken Kerstin Abrahamsdotter Brahe, grefvinna till Visingsborg, friherrinna till Rydboholm och Lindholm, med stor ståt på Riddarholmen i Stockholm. Äktenskapet blef kort och barnlöst. Bruden fick en morgongåfva motsvarande hennes höga rang; brudgummen sökte en värdinna för lysande fester och fick en sjukvakterska, som höll stigbygeln i hans hjältemodiga ryttarekamp mot den sista fienden, döden. Kerstin Brahe, själf glömd, men högt aktad för husliga dygder, öfverlefde i många år sin berömde make.
[1] Lorentz Creutz, sedermera landshöfding i Åbo, riksråd och amiral, flög i luften med amiralsskeppet Kronan och åttahundra man i sjöslaget vid Öland den 1 Juni 1676.