— Inte ledsen nu! bjäbbade trastungen. Åkdonet rullade bort, och den andra spånen flöt ut på det strandlösa hafvet.
12. Åbo akademi.
Där bo bestier!
Om tidehvarfven kunde förflyttas som tablåerna i ett skådespel, om nittonde seklet sutte som åskådare i salongen, förhänget rullades upp och sjuttonde seklet blottades där bakom i sin väldiga storhet, hur ogenomträngligt mörkt, hur dystert allvarligt, hur groft tillyxadt i sina massor skulle det icke te sig för åskådaren från ett annat tidskifte! Men äfven detta mörker hade sina glimmande ljuspunkter, äfven detta allvar sina gladare mellanstunder och denna grofva tidskoloss sina fint utmejslade spetsar. Det vi kalla natt ansågo de då lefvande som en dag, och skymdes dagen af moln med härjande hagelskurar, såg man dock stundom solen. Invånarne på planeten Mars med dess svagare dagsljus skulle troligen ej vilja byta med jordens invånare, och sjuttonde seklets hårdt betungade folk skulle sannolikt betänkt sig mer än en gång, om någon erbjudit dem att flytta till nittonde seklet.
Axel Oxenstjerna hade sagt om sitt besök i sydvästra Finland: där bo bestier! Per Brahe upptog ordet såsom en varsel, såg botemedlet i att statuera en academia och ryckte denna som ett halfslukadt ben ur krigets hungriga gap. När hans academia ändtligen kom och funderades genom Kristinas kungliga bref af Nyköping den 26 Mars 1640, utlade biskop Rothovius i sitt cirkulär till prästerskapet, att detta vore den största välgärning, som vederfarits Finland sedan världens begynnelse.
Enär Finland troligen icke stod att igenfinna på kartan vid världens begynnelse, var den första och största välgärningen rimligast den, att landet nu fanns till. En biskop borde icke heller ringare uppskatta införandet af kristen tro eller dess reformation. Men med dessa lofliga reservationer hafva två och ett halft sekel framåt icke mycket att afpruta på den kraftige, nitiske och välmenande biskopens hjärtefröjd öfver denna märkliga tilldragelse. Akademin har aldrig varit allt, icke ens vid sin stiftelse, lika litet som kunskapen är allt; men akademin har varit och är oberäkneligt mycket för ett land, som i sin politiska svaghet söker ett fäste i arbetet för sin kultur. Förgäfves har akademin från sin första början draperat sig i sin rektors purpurmantel för att inför de olärda upphöja lärdomen på samtidens kungliga tron. Hon stod med sina rötter för djupt in i folket för att någonsin lyckas afkläda sig vadmalsjackan, och detta blef hemligheten af hennes stora civilisationsarbete. Ju folkligare hon blef, desto mäktigare samlade hon i sig folkets vaknande intelligenta kraft och klarnande medvetande. Kyrkan har varit äggeblomman, ur hvilken det nya lifvet begynt pulsera, men akademin har varit den unga mot samtidens höjder stigande folkandens första vingar.
Och akademin år 1640 var kyrkans lydiga dotter. Icke allenast biskopen, äfven Per Brahe räknade, jämte bokliga konster, utbredandet af ett gudeligt lefverne och skickeliga seder bland det nya läroverkets förnämsta ändamål. Folket ansåg akademin för en prästskola. Ännu hundra år därefter, 1740, stod teologen främst och dugde till allt, likasom i vår tid generalen. 1840 hotade tre andra fakulteter att öfverflygla den högvördiga, som med gammal häfd intog första rangen, och fyrtio eller femtio år vidare framåt i tiden, när gudeligt lefverne icke mer anses nödvändigt för skickeliga seder, står akademins prästskola i mångens ögon kvar som en skuggornas gengångare från sextonhundratalet.
Om få förstodo akademins betydelse vid den tid när hon stiftades, ville dock styrelsen göra allt för att rätt tydligt inprägla dess vikt. Redan en månad förut påbjöds i alla landets kyrkor en allmän böne- och tacksägelsefest på invigningsdagen, onsdagen den 15 Juli 1640. Alla förnämliga personer, adel och ofrälse, inbjödos till Åbo, och många infunno sig. Det blef stort jubel och stor ståt i Finlands dåvarande hufvudstad.
En af Åbo akademis förste professorer, den berömde Michael Wexionius, adlad Gyldenstolpe, har omständligt skildrat invigningsfesten. Dess ceremoniela program var på förhand noggrant bestämdt i alla detaljer. Stor uppvaktning klockan sju på morgonen hos hans grefliga nåde i Åbo slott. Därefter procession till landningsstället vid Aura å i lika många afdelningar som sånggudinnorna. Därifrån på grant utsirade, vimpelprydda båtar en färd till bron. Där åter landstigning och procession till akademihuset. I spetsen gingo trumpetare och härpukor, »de där sin tjenst lustigt med all flit gjorde». Men att fredens verk invigdes under ett stort brinnande krig, därom erinrades man icke blott af slottskanonernas och pukornas dån, utan ock genom den imponerande eskorten af 1,000 ryttare i full rustning, hvaribland mången veteran från Breitenfeld och från Lützen.
Det oansenliga akademihuset, gymnasiets förra lokal i skuggan af domkyrkan — fem kalla och låga rum — var praktfullt smyckadt med purpurfärgade tapeter och mattor. Här skedde musik, tal af grefve Brahe, fundationsbrefvets uppläsande, prokanslers och rektors beklädande med deras insignier, sång, tal af två professorer och slutligen en students, unge Johan Stålhandskes, »gratulatoria oratio med synnerlig lyckönskan».