Därefter gudstjenst i domkyrkan och predikan af biskopen, kanondunder på kyrkogården närmast utanför, muskötsalvor af kavalleri och infanteri samt höga fröjderop af den till tusendetal församlade folkmassan inom och utom kyrkan. »Gud och hela naturen, säger Wexionius, syntes hafva förenat sig att öka och höja dagens fest; ty icke allenast luften förblef klar och mild, utan en ljufvelig fläkt, som framdref de smyckade farkosterna, gaf anledning till ett skönt skådespel. Pukor och trumpeter ljödo från vatten och land, hvaraf skallet återkastades, likasom under bifallsyttringar, af omgifvande berg och boningar.»

Dagen afslutades med en bankett på slottet, en middag, där alla på hennes kungliga majestäts bekostnad »blefvo härligen tracteradhe och plägadhe» vid den ovanliga timmen klockan fyra. Ehuru berättelsen därom tiger, torde få antagas, att gästerne efter nio timmars oafbrutna mödosamma vandringar, båtfärder, tal, predikningar, musik och krigsdunder från klockan sju på morgonen till fyra på eftermiddagen icke saknade aptit att göra heder åt kronans anrättningar. Två dagar därefter uppförde akademins förste unge medborgare i det större auditoriets sal ett sedelärande skådespel, kalladt »Studenterne», däri framställdes »huruledes somlige föräldrar visa sig mycket knappe att bestå penningar åt sina söner, hvilka då gemenligen blifva flitige; men andra bestå dem allt hvad de åstunda, hvarigenom sönerne blifva försumliga, ohörsamma, förlorade» o. s. v.

Den ståtliga invigningen kunde förliknas vid ett rikt bröllop i fattigmans hus. I dag öfverflöd på alla lyckans håfvor, i morgon en hård brödkant, en skopa vatten. Akademin var så fattig, att när arrendet icke inflöt från de till dess underhåll donerade, ofta själfva utblottade krono- och skattehemmanen, fingo lärare och lärjungar hjälpa sig bäst de kunde. Allt kronans mynt rann ut i kriget som i en tratt. Det som ännu, fastän allt knappare, fanns att tillgå i penningens ställe, var kronans räntor och jordagods. Därmed aflönades mången gång officerare och tjenstemän, därmed betalades skulder, därmed underhöllos de tre akademierna i Upsala, Dorpat och Åbo. En ny akademi var ett nytt gapande hål i en tom rikskassa. Hvarför kunde ej akademin, ett sekularverk, invänta freden? frågade rikshushållarne. Ja, hvarför kunde ej det fattiga, mörka torpet invänta julmorgonen utan ett ljus i fönstret? Per Brahe hade redan besvarat frågan till Jöns Kurck. Folken lefva i årtusenden och hafva likväl stundom brådt att uträtta i dag det som kunde uträttas i morgon. Äfven historien kan stundom fjäska, men endast när åkertegen ännu ej är beredd för utsädet. Morgondagen står lika litet i folkens hand som i individens. Krig följde på krig, så långt man mindes tillbaka. Hvarför skulle framtidens hyddor skuggas af fredens palmer? Och Finland beboddes af »bestier». Det blödande, mörka, förgätna landet stirrade på sin första bleka ljushärd i Åbo, såsom dess yttersta nordbo stirrar i Januari på den efterlängtade solens första röda strimma i morgonmörkret borta i öster.

Den första ljusningen var ännu långt ifrån dager. Hvilka drifvor att smälta! Hvilka sophögar att bortrensa! Hvilken issörja af tröghet och hvilken natt af okunnighet! Det var ett långsamt, mödosamt, ihärdigt arbete att bryta igenom seklernas gruslager, och det varade äfven i hundrade år, innan man trängt genom skalet, men när man hunnit så långt, fann man därunder icke den hårda, ofruktbara sandmon, utan en bördig lergrund, som lönade odlarens möda.

*

Samma dag, när fredens stora verk invigdes i Åbo, afsomnade krigets väldige kämpe, den oförfärade Åke Henriksson Tott, snöplogen, på sin egendom Lavila i Euraåminne socken, fyrtiotvå år och två månader gammal. Bruten af krämporna redan i flera år, hade han förra sommaren insjuknat på Ekolsund, men kände sig följande vår nog återställd att kunna öfverresa till Finland. Ridten gick icke snabbt då mera; färden varade med hvilotider från den 26 Maj till den 4 Juli, då han nästan döende ankom till Lavila. Den hårdhändte slagskämpen dog som en kristen.

Den 29 September 1640 blef han med tidehvarfvets krigiska ståt begrafven i Åbo domkyrka. Fyra kompanier, tillhopa 480 man, af de frejdade finske ryttarne redo i spetsen för processionen från slottet till kyrkan. Efter dem följde djäknarne, studenterne, prästerne, professorerne och biskopen. Därefter marskalken Melchior von Falkenberg. Efter honom en i svart taft klädd stridshäst. Därefter hufvudbaneret, buret af Jöran Boije. Därefter likkistan, buren af sexton adelsmän, och på hvardera sidan den dödes fäderne- och mödernevapen, burna af adelsmän. Därefter åter studenter och professorer, köpmän, tjenstemän, hofrättens assessorer. Därefter sorgefanan och sorgehästen, inhöljd i svart kläde med hvitt atlaskors. Därefter de förnämste af adeln och tjenstemännen, borgmästare och råd, borgerskapet och fyra kompanier infanteri. Efter dem grefve Brahe med fyra lakejer och två kuskar. Efter honom fruntimmer i åtta vagnar och sist borgerskapets hustrur. Sorgetåget torde, utom åskådarne, räknat mer än 1,400 personer. Utfärdspredikan hölls i Åbo slott af hofpredikanten Nils Martini öfver Rom. 10: 9-12 och likpredikan i domkyrkan af biskop Rothovius öfver Rom. 14: 7-10. År 1678 lät Åke Totts änka, Kristina Brahe, för hans hviloställe inreda det ännu i domkyrkan bevarade, nyligen restaurerade Tottska grafkoret.

13. Andra spånen.

Du skall få läsa.

Hagar reste med Lydik Larsson till Åbo. Våra dagars järnväg är Mefistofeles med hans mantel: dit, och man är där! Man sofver sig fram, landskapet ilar tomt, intryckslöst, spårlöst förbi, människorna uppdyka som stumma dvärgar, kupén är världen, vägen är intet, målet allt. En fotvandring eller en långsam resa med häst i Juli månad är geografi, etnografi, naturkunnighet, estetik. Ett vaket barn lär där på en dag mer, än på ett år ur böcker.