Hagar vaknade, när hon befann sig på vägen till Åbo. När hon begynte räkna kyrkorna, sjönk Kaskas torp bakom horisonten. Nya intryck undanträngde de kända gamla. Det förekom henne, som vore dessa berg högre, dessa dalar djupare, byarna folkrikare, hjordarna mera välfödda, människorna klokare. Sommarluft och omväxling förskönade allt. Hagar var åter förvandlad. Hon drack luften som ur en hälsobägare. Här vågade hon andas, här var hon icke sämre än andra; ingen visste här, att hon var ett tattarebarn.
De voro icke en mil från torpet, innan Hagar öfverraskade sin beskyddare med sin frimodighet. Hon var lika språksam och glad, som hon nyss förut varit tyst och nedslagen. Hon skrattade, sjöng, berättade, frågade. Hvarför var sjön så blå? Hvarför sprang räfven öfver vägen? Hvarför hade den ena kyrkan en tupp på tornspetsen och den andra ett kors? Hvarför gick den gamle soldaten på krycka? Hvad skulle Lydik Larsson göra i Åbo, och hvad skulle hon själf göra där?
Hofrätten låg öfver tullnären med hela tyngden af författningens sjunde bud. Han behöfde förströelse, han nedlät sig att höra och besvara de efterhängsna frågorna. Bakom dem låg ju stundom mer än ett barns nyfikenhet. Denna blandning af naivitet och klokhet kunde vara förtjusande. Hvilket lif på Turholm, om Hagar blifvit tullnärens fosterdotter!
— I Åbo, sade tullnären, är en stor helgdag. Man skall inrätta en academia.
— En academia? Hvad är det?
— En stor lärdomsskola.
— Får jag gå i academian?
— Du får beskåda henne utanpå, det är icke förbjudet.
— Å så! Får jag böcker i Åbo?
— Du skall få hela trojanska kriget och trojanska freden med, om du vill.