Lydik Larsson bugade allerödmjukast och gick. Han skulle ej vågat ett ord om guddottern, därest ej den högmäktige herrn själf fattat i tråden.
Festdagen randades vid kanondunder, och Åbo liknade ett böljande haf vid en regatta med tusen brokiga vimplar. Hvilken ny värld för en trettonåring, född och uppvuxen i ett aflägset skogstorp! Hagar var ute klockan fem på morgonen, förvillade sig bland gator och folkmassor, hörde allt med två spetsade öron och såg allt med två flygande ögon. Hon stod, halft ihjälklämd, på bron, när processionen anlände i båtar från slottet. Intet ljud i det stora sorlet undgick henne. De kringstående beledsagade hvarje landstigande med sina anmärkningar: »Där är grefven i röda jackan! ... Hvad? Grefven? Det är ju hofmästaren ... Där är Carl Lindelöf, som stack ihjäl Hans Jönsson i Borgå! ... Där är Gustaf Stensson Tavast, som lät piska ihjäl sin landbonde på Kurjala! ... Där är gubernatorn i Viborg Carl Mörner, som lät fastläsa sin länsman vid väggen så högt, att tårna med nöd nådde till golfvet ... Nu komma studenterne! Där är en, som bär på brickan en röd kjortel ...»
— Petrus! Petrus! ropade Hagar. Han hörde henne icke. Petrus Luth var fullt upptagen af det ärofulla förtroendet att bära i processionen magnifici rektors röda sammetskåpa, som betecknade rangen af en romersk kardinal. Efter kåpan gingo en adjunkt med akademins sigill, en notarie med dess matrikel och räntmästaren med två silfverspiror. Åskådarne fortforo att än beundra, än kritisera. Grefve Brahe, som ensam i sitt led följde efter silfverspirorna med en lifvakt af tolf bardisanbärare, sex på hvardera sidan, var populär bland folket.
— Skapar han sig inte så milder som kung David i psalmboken! utropade en bondhustru från Masku. Si, när fogden i våras tog vår andra ko, sedan han tagit den första för samma gäld, gick farsgubben till hans nåde, och, Gud signe honom, kon kom tillbaka, hon, men fogden fick sitta i Åbo torn.
— Nå, så taga vi honom till kung. Hvad göra vi med kvinnfolk? föreslog en munter sjöman, som redan hunnit tömma ett krus för mycket till dagens ära. — Tycken I, att den här skulle duga att styra riket?
Och för att illustrera sitt rebelliska tal, fattade han den bredvidstående Hagar om lifvet, ställande henne under åhörarnes skratt på brons ledstänger.
Icke förr blef detta bemärkt, innan en invalid på träben neddrog med vänstra armen den förskräckta flickan från hennes upphöjda plats, medan han med högra handen och kryckan gaf talaren ett kraftigt rapp öfver skuldran.
— Hvem dristar att bruka lasteligt tal om kung Gustafs dotter? röt den uppbragte gamle krigaren.
Det artade sig, midt under festens ståt, till tumult på bron. Lyckligtvis tilldrog sig processionen allas blickar, och så många näfvar höjdes mot den fritalige sjömannen, att han fann rådligast maka sig undan. Drottningen, fröken Kerstin, var ock folkkär för hennes store faders skull, hvilken lefde i folkets minne. Ingen konung har varit så älskad i Finland, som den store Gustaf II Adolf.
Trampad, knuffad, med rifna fållar, blossande kinder och fladdrande hår, drogs torpflickan från Karis i den ohjälpliga trängseln med till akademihuset, dit folkmassorna strömmade efter processionen. Hon hade kunnat undkomma vid ett gathörn mot torget, men hon lät vidare knuffa sig framåt. Skulle hon icke se, skulle hon icke höra allt hvad ses och höras kunde?