Under de lärda talen där inne roade sig åskådarne att begapa krigsfolket och i synnerhet de täta lederna af rytteriet, som uppfyllde alla angränsande gator och öppna platser, så långt ögat nådde. Det var icke en af nutidens lysande parader med hvarje knapp knäppt och hvarje bantler på pricken så buret, som det skulle bäras. Uniformernas tid var icke kommen ännu. Man igenkände truppafdelningarna på deras lika beväpning. Ryttarne buro dels gult, dels svart kyller, dels half rustning: stormhufva, bröst- och ryggharnesk, läderhandskar, svärd och den af Gustaf Adolf införda piken om elfva fots längd, som han förkortat från femton eller aderton fot. De som ej buro pik buro öfver axeln en kort karbin med det då nyss uppfunna flintlåset. Musketörerne till fots buro längre gevär. En brigad eller ett regemente fick väl stundom namn efter färgen, men denna berodde mest af fanor och fälttecken. De berömda gula och blå regementena i svenska hären kallades så efter färgen på sina lifrockar. De finska trupperna, så kavalleri som infanteri, buro mest den välbekanta inhemska, föga paradmässiga grå färgen. Det var till största delen ungt folk, som snart skulle sändas att fylla luckorna i Johan Banérs snabbt glesnande leder. Veteranerne stredo i Tyskland, men en kader af dem var i hemlandet för att inöfva reserven. Det beridna borgerskapet deltog i festen och presenterade en brokig anblick af olika färger.
Här kan tilläggas, att detta år 1640, när man hade råd att inviga en akademi, uppställde Finland 17,380 fältrustade krigare, eller ungefär hvar åttonde vapenför man af dåvarande befolkning, nämligen 13,780 man infanteri och 3,600 man kavalleri. Af denna styrka stodo 8,048 man utom landet och 9,332 inväntade i hemlandet order att rycka ut.
Efter talet på akademihuset följde gudstjensten i domkyrkan. Vakt stod vid portarna; icke många bland den stora skaran af nyfikne lyckades tränga sig in, men in kom Hagar. Trasor och skråmor, hvad mer?
Från kyrkan strömmade folkskaran nedåt Slottsgatan för att se de inbjudne gästerna aftåga till drottningens middag. Klockan var åtta på aftonen, när Hagar efter många villovägar letat sig fram till sitt härberge. Men i hvilket skick! Grå af damm, öfverstänkt af gatornas dy från hästhofvarna, brunsvart af språnget och julisolen, skorna nedkippade, — hon hade fått skor i Åbo — håret som granens hängande mossa. Af helgdagsdräkten, den förr så beundrade tyskullskjolen, återstod en oigenkännlig ruin.
Och du skall till hofvet i morgon bittida klockan sju! utbrast tullnären. Marsch i badstugan!
Ingen badstuga hade i dag eldats i Åbo.
— Så marsch till brunnen!
Värdinnan, en skräddarehustru, förbarmade sig öfver trasungen. Hagar fördes i tvättstugan, afkläddes, öfversköljdes med ett par ämbar kallt vatten ur brunnen och ikläddes sitt andra rena linne; hon hade ju medfört två i knytet. Natten och skräddaren anlitades för att göra flickan presentabel vid hofvet, d. v. s. hos presidenten.
Denne mäktige herre bebodde öfra våningen af ett ansenligt stenhus vid torget, där hofrätten var inlogerad i nedra våningen. Han hade icke samma bekvämlighet här, som på sitt rymliga Laukko; han nödgades med sin andra maka, Sofia De la Gardie, och elfva barn, hvaraf blott de fem yngsta hemma, nöja sig med elfva eller tolf rum.
Torsdagsmorgonen på slaget sju stod tullnären med sin skyddsling i presidentens förrum, anmäldes och fick inträde, medan Hagar kvarlämnades med de galonerade kammartjenarne utanför och använde tiden att betrakta det ännu böljande folkvimlet på torget.