Audiensrummet var stort och praktfullt, rikt beklädt med väfda franska tapeter, gardiner och mattor. Dess förnämsta möbel var ett af tidehvarfvets med dyrbara sniderier utsirade skåp för böcker och dokument, en make till Georg Härtels mästerverk, hvilket staden Nürnberg förärade Gustaf Adolf och som kostade 9,750 gyllen. Det likaledes konstrikt utsirade skrifbordet var inlagdt med mosaik. Bland dess prydnader sågs ett obekvämt, kolossalt skriftyg af röda koraller, föreställande en trana[23] och på tranans stjärt ett bläckhorn af slipadt glas, föreställande en sköldpadda. En fin doft af rosenolja parfymerade rummet. Presidentens morgondryck, mandelmjölk försatt med ingefära, stod halfdrucken i en silfverpokal. Han själf, i morgonrock af rödt siden, satt vid bordet i en finsvarfvad karmstol utan dynor och stoppning, men med sitsen i rutor af olika kostbara träslag. Notarien Hans Ekholt och skrifvaren Krister Thomson disponerade hvardera ett mindre bord i samma rum.
Lydik Larsson erhöll, stående, besked om sitt ärende i hofrätten och aflämnade sina papper till skrifvaren. När detta var beställdt, frågade presidenten efter flickan från Karis.
Svaret blef, att hon i förrummet väntade hans nåds befallningar.
— Godt ... Pape! och presidenten ringde. Ringklockan var af guld med handtag af bernsten.
— Lämna flickan därute i hushållerskans vård. Hon skall skickas till Laukko i nästa vecka ... Hon är ju fattig, Lydik?
Tullnären förklarade, att flickan visserligen var utfattig, men man hade hos hennes döda mor funnit ett par smycken, som kunde användas för barnens behof. Förmyndaren anhöll ödmjukeligen att fä öfverlämna detta barnens arf i hofrättens förvar, om ej hans nåd funne skäl att genast föryttra egendomen för barnens räkning.
Halmskrinet framvisades och öfverlämnades åt notarien Ekholt. Thomson tillsades att med honom bevittna inventeringen.
Notarien afklippte segelgarnen, öppnade skrinet och återlämnade det åt presidenten, som kastade på detsamma en likgiltig blick, i förmodan att det innehöll någon bondgrannlåt.
— En hårnål af silfver! — Och han granskade med kännaremin det fint arbetade smycket. — Hvarifrån har kvinnan fått denna nål?
Omöjligt att besvara.