— Nålen, fortfor han, är ett konstverk af Claude Ballin; hans märke står graveradt på liljans blad. Fältmarskalken Tott hade en nål af alldeles samma arbete och förärade den åt grefvinnan Brahe. Det troddes, att denna nål var den enda i sitt slag ... Är här något annat? Låt se!
En liten näfverdosa visade sig, öppnades och befanns innehålla en guldring, inlagd i ull. Presidenten syntes öfverraskad, påtog ett par glasögon med guldbågar, gick till fönstret och höll ringen uppmärksamt mot dagern. Han vände sig till tullnären.
— Ni sade, att flickan är fattig?
— Ja, ers nåd. Ingen vet annat. Moderns kvarlåtenskap blef förseglad.
— Nå, utfattig är man icke med tre sådana ädelstenar. De två mindre torde värderas till ett par tusen daler stycket, men den stora i midten lärer näppeligen säljas för mindre än tolf tusen. Barockt! Att infatta en sådan sten i en ring, som kan tappas bort med en handske, i stället att därmed pryda ett diadem eller en collier! Infattningen är mediocre och arbetet en gesälls. Förste ägaren har varit antingen groft rik eller plumpt dum, kanske tous les deux ... Har ni anställt efterspaningar om moderns härkomst?
Tullnären omtalade tilldragelsen i torpet.
— Singuliert! En kvinna i December på landsvägen? Icke kan hon ha fallit från månen.
Lydik Larsson understod sig tillägga, att hon troddes ha varit en tatterska. Barnen inbillade sig, att hon fallit från stjärnorna.
— Kalla hit flickan.
Hagar infördes och undergick mönstring. Hon såg tåpig ut i den nya, slamsiga klädningen, som man icke haft tid att profva. Dittills hade hon burit kjol med lifstycke eller tröja och kände sig nu olycklig i en helklädning, som gick upp till axlarna.