Den höge herrn tog henne, icke ovänligt, under hakan, såg henne i de stora bruna ögonen och frågade hvad hon hette.
— Hagar.
— Det är ett hebreiskt namn. Tatterska är du icke. Antingen har din far eller mor varit af judisk härkomst.
Tullnären anmärkte, att flickan liknade sin moder. Namnet hade hon fått af mäster Sigfrid.
— Nå, hvad skall jag göra med dig? Vill du blifva kammarpiga i staden eller hjälpa dejan på Laukko?
Hagar rodnade starkt.
Åter dristade tullnären ödmjukeligen anmärka huruledes barnet hade en besynnerlig håg att läsa.
— Så? Du kan läsa? Hela katekesen?
Hagar teg.
— Om ers nåd tillåter mig svara för flickan — återtog Lydik, modigare blifven af den höge herrns nedlåtenhet — kan hon den heliga skrift utantill samt därtill räknekonsten och hvad en djäkne kan lära.