Johan Banér stod vid slutet af sin glänsande segerbana. Han hade strax efter nyåret, utan att akta den då stränga vinterkölden, företagit sitt djärfva tåg från Thüringen mot Donau. Kejsaren och hans riksdag voro församlade i Regensburg utan aning om faran. Hvilket praktfullt byte att slå ned som en örn bland det romerska rikets furstar och öfverhufvud, bortföra dem i klor af stål och nedsätta dem varligt vid stranden af Östersjön eller i Stockholms slott! Det var redan andra gången det svenska och finska kavalleriets hästar drucko ur Donau. Nu kunde deras ryttare ropa till kejsaren öfver floden ett hörbart godmorgon; nu var den starka floden fastsmidd vid sina stränder af isen och bar på sin tama rygg Königsmark med en plundrande ströfkår af sexhundra man. Men plötsligt kom töväder. Rörd af katolikernes böner, grät jungfru Maria bort isen; från alla sidor tillströmmade kejsarens härar som vårfloder, och Banér med sin underlägsna styrka måste rädda sig genom ett skyndsamt återtåg, som blifvit berömdt i krigshistorien. Hans arriergarde, under öfversten för lifregementet Erik Slange, försvarade återtåget med sådan tapperhet, att det nu på natten, med fienden tätt i sina hälar, nödgades kasta sig in i den lilla, svagt befästa bajerska staden Neunburg på återtågslinien till böhmiska gränsen. Banérs order lydde: samla de spridda trupperna och stöt till mig i Cham! Men innan Banér hann dit, skulle han vara genskjuten af fienden. Man kan lyda order som en korpral eller som en fältherre.
Gordon gick till sitt kvarter att på sitt sätt förfriska sig. Han lät öfverskölja sig med iskallt vatten. Det var hans läkemedel mot sjukdom och trötthet. Men han bar hos sig äfven ett annat, än verksammare, sin lilla fickbibel. Han satte sig att läsa vid skenet af en fackla.
Någonting rörde sig i en mörk vrå af rummet. Gordon lyste med facklan och såg en gosse liggande på bara stengolfvet, försjunken i sömn. Gossen frös. Gordon, nyss klädd efter det kalla badet, tog af sig sin fältkappa och bredde henne omsorgsfullt öfver den sofvande gossen.
Dagen begynte gry. Neunburgs skrämda invånare församlades redan på torget. En sådan natt hade de aldrig upplefvat. Var mörkret uppfylldt af fasor, kom gryningen åter med nya faror. Män, kvinnor och halfvuxna barn, så många som kunde bära en sten eller draga en sandkärra, drefvos till murarna. Ju mera det dagades, desto eländigare visade sig dessa i sitt ramlande skick. Än här, än där redo ryttare in öfver dem: det var enstaka förskingrade eller förvillade efterblifne af flera retirerande svenska afdelningar. Man började rifva de närmaste husen och med deras timmer eller stenar fylla murarnas luckor. Ingen tid var öfrig för murslefven. Här en bjälke, där en stenhög, sand mellan dem, och den nya, improviserade muren måste tjenstgöra så godt han förmådde.
Solen hade ännu icke höjt sig öfver de aflägsna topparna af Böhmerwald, när redan en förtrupp fientligt kavalleri visade sig i väster på vägen från Schwandorf. Erik Slange stod på muren med kikaren i sin enda återstående hand, den högra, ty vänstra armen hade han förlorat några månader förut i svältlägret vid Saalfeld.
— Det är bajrare! sade han till de närmast stående. Bryn er icke om dem, gossar; det är första myggsvärmen! Hade vi nu en enda kanon att hälsa dem en frisk godmorgon!
Neunburg hade några gamla förrostade fältslangor, men ingen enda brukbar kanon, och Slanges flygande kår medförde intet artilleri. De fientlige ryttarne, vidpass tvåhundra till antalet, kunde obehindradt närma sig staden och rekognoscera dess befästningar på föga mer än ett musköthålls afstånd. Man såg dem utsända mindre ströfpartier, medan två man redo tillbaka den väg de kommit, sannolikt med rapport till hufvudstyrkan.
— Det är Mercys bajrare, fortfor öfverbefälhafvaren. Von Gerdten, där klättrar en kvinna öfver muren!
Kapten von Gerdten ryckte geväret från sin närmast stående man, lade an och sköt. Kvinnan föll, sökte resa sig, föll åter och blef liggande. Det var af yttersta vikt, att ingen desertör från staden fick underrätta fienden om den svenska kårens verkliga styrka.
De fientlige ryttarne besvarade muskötskottet med en salva ur sina karbiner, men afståndet var för långt, kulorna nådde icke bröstvärnen. Ett lätt rökmoln dref med västvinden öfver fältet. Från murarna hördes intet gensvar.