Landsmännens närhet frestade stadens invånare att utsända en ny rapportör. Icke fem minuter efter kvinnans fall upptäckte öfverbefälhafvarens skarpa öga en pojke om fjorton eller femton år, som hasade ned öfver murens ytterkant och försvann i den torra vallgrafven. Skott föllo, men utan att träffa.
— Niemand — sade öfverste Gordon till en liten spenslig volontär, hvilken ständigt var vid hans sida, hälften uppassare, hälften ordonnans — tag fatt pojken där, han kan göra oss skada!
I ett nu var Niemand öfver muren och ned i vallgrafven. En jagt begynte, som tilldrog sig alla åskådares blickar. Rymmaren drefs ur sin gömma ut på öppna fältet. Han sprang som en jagad lo mot den rekognoscerande ryttaretruppen, snafvade, men kom åter på fötterna, hukade sig ned, slank in i ett åkerdike, blef osynlig och drefs åter i dagen. Var han snabbfotad, så var hans förföljare det icke mindre. Slutligen upphanns han. Man såg båda pojkarne brottande tumla öfver hvarandra. Bajraren var större och starkare, hans förföljare vigare. Fyra bajerske ryttare närmade sig att bistå sin landsman. Slange utsände lika många från staden. Skott växlades, pojkarne försvunno i krutröken. När man återsåg dem, förde Niemand sin fånge, bunden med ett remtyg, till staden.
— Hvem är den käcke pojken? frågade Slange.
— Han kallar sig Niemand, Ingen, svarade Gordon. Jag fann honom på en hamnbrygga i Finland, när jag förra sommaren fick order att hitföra mina viborgare. Af denna kattunge kan blifva ett lejon, om kulorna unna tid.
— Godt. Låt inskrifva honom i rullorna som korporal ... Kinnemund, låt bortjaga kvinnor och barn från murarna! Taube, låt framföra bjälkar; västra tornet behöfver förstärkas. Om en timme kunna vi vänta Mercy.
Klockan var omkring nio på morgonen, när general Mercys förtraf visade sig på landsvägen och snart efterföljdes af starka afdelningar kavalleri. Erik Slange följde med kikaren hvarje fiendens rörelse och dolde icke sin fruktan. Skulle dessa ryttareskaror lämna honom oantastad och fortsätta sin marsch i Banérs spår? Det var detta han fruktade. Eller skulle de invänta sin hufvudstyrka för att kasta sig öfver det nästan obefästa Neunburg med en förkrossande öfvermakt? Det var detta han hoppades.
Och hans hopp blef icke bedraget. Mercys kavalleri inväntade infanteriet, som anlände vid middagstiden, och icke allenast Mercy, utan efter honom ärkehertig Leopold Wilhelm, generalfälttygmästaren grefve de Suys och general Piccolomini med den kejserliga härens hufvudstyrka, omkring 20,000 man, alla på jagt efter Banér, som, med den till 10,000 man sammansmultna svenska hären och mindre än en dagsmarsch i försprång, kastat sig in i västra Böhmen. Nu visade sig vikten af att de kejserlige förblefvo i okunnighet om svenska styrkan i Neunburg. De trodde sig här kunna fånga halfva svenska hären. Jagten afbröts, Neunburg kringrändes på alla sidor.
Det var den 8 Mars 1641. Mot aftonen, när staden var kringränd, anlände en officer som parlamentär från ärkehertigen och erbjöd Erik Slange att dagtinga. Den svenske befälhafvaren borde inse omöjligheten af hvarje försvar och gifva sig fången med hela sin afdelning.
Erik Slange hade låtit uppställa sitt folk så, att han kunde antagas hafva minst en dubbel styrka mot hans verkliga, och mottog budskapet vid porten. Han framräckte högra armen och svarade med sitt trygga finska lugn, att så länge han ännu hade denna ena arm, skulle han och hans folk försvara Neunburg.