— Skulle jag lämna nådig fröken allena! ... Det är si och så med Kolmården, som hvar man vet. Folk säger, att när här är mörkt, hör en sitt namn ropas i alla buskar, och i solsken rumstera här stigmän ... Den, som här gångar in, gångar inte så lätt ut igen ... Han kan hittas nedgräfd i mossen.
Flickan reste sig och höjde, halft hotande, halft skrattande, ridspöet.
— Lyder du, eller lyder du inte? Hvartåt är staden?
— Vi hafva marmorbruket i öster, Bråviken i söder och Björnsnäs i väster, rätt till höger om solen. Därifrån går vägen till staden rätt söderut. Men dit är en god mil och intet annat än villsamma gångstigar ...
I stället att svara, omladdade jägarinnan sitt gevär, kastade det öfver skuldran, steg med ett lätt hopp i knektens sadel och var i begrepp att rida sin väg, när hon erinrade sig, att ett intåg i Norrköping på detta sätt, i en manssadel, dock ej vore rätt förenligt med hennes rang och kvinnliga värdighet.
— Byt om sadlarna! befallde hon och steg åter ned.
Knekten nödgades lyda. Innan kort såg han sin unga herskarinna aflägsna sig i muntert skridt på hans Morsker, följande en knappt märkbar gångstig åt väster, i det hon skrattande förnyade sin förra befallning:
— Vid ditt lif, Axelson, kom ihåg, att jag är död i en bergsklyfta! Gif akt på grimaserna! Tänk på guldkedjan!
— Hon död i en bergsklyfta! upprepade knekten förargad. Är hon kollrig? Hvad är detta för ledingens konster! Jäkeln, det har skogsrået satt i henne! De skulle slå mig på fläcken i järn; jag skulle kantänka hafva tagit mutor af påfven och skuffat henne i klyftan. Och innan de blifvit underkunnige om causan, som herr Klas brukar säga, skulle de i blanka rappet hafva slagit mig brun och blå och hängt mig som en galen hund i närmaste ek. »Nä, inte för ölt smör i Smauland», sa’ göingen. Jag binder Caballeron vid rönnen, efter han inte kan gå, och gifver mig af, allt hvad skacklarna bära, till följet. Vi måste få fatt henne, innan något otyg händer för hennes upptåg i denna förbannade skogen. Fy, fulingen, här är ramt!
Medan Sven Axelson skyndade, illa till mods, att uppsöka jägarne, blir det tid att följa den unga ryttarinnan på hennes äfventyrliga ridt i den illa beryktade skogen. Kolmården var då och långt in i nyare tider det mellersta Sveriges vidsträcktaste, oländigaste skogstrakt, sträckande sig öfver sydvästra delen af Södermanland och nordöstra delen af Östergötland ned emot Bråviken. Denna vildsköna, men ofruktbara och glest befolkade nejd ansågs vimla af vättar och erbjöd i verkligheten en fristad åt mången skogsriddare, som hade sina skäl att icke nalkas städerna Nyköping och Norrköping allt för närgånget.