Det var en halfklar septemberdag, ungefär middagstiden; luften sommarlikt varm och strålande lugn efter regnbyar, som rasat de förra dagarna vid Östersjöns kuster. Ryttarinnan fortsatte sorglöst sin ridt i den anvisade riktningen, gnolande på en tysk ballad, mera för tidsfördrif än för nöje, ty hennes osäkra röst förrådde inga musikaliska anlag. Hon andades med välbehag skogarnas barrdoft; hon kände sig lätt om hjärtat och glad till mods. Jagtens spännande otålighet var förgäten; här var frihet från alla band, ingen odräglig vakt, ingen snärjande konvenans. Hvem anmärkte här, om hon blottade i värmen sin skuldra eller gaf fritt lopp åt sina själfsvåldiga nycker? Band efter band löste sig i hennes enkla, nästan tarfliga riddräkt, och hon såg sig icke tillbaka, när hon tappade under ridten sin ena sko, likasom hon förut tappat baretten.
Om hon varit en älskarinna af naturen, hade hon troligen stannat vid någon af dessa fängslande utsikter, hvilka nejden erbjöd, där den täta skogen stundom afbröts af en dalgång, genom hvilken en bäck sorlade och ett förtrollande perspektiv af höjder och dälder öppnade sig. Men hon red förbi, utan att bevärdiga sitt lands skönhet med en blick. Hon framtog en bok i duodesformat, med permar af pergament. Hon försökte att läsa, där marken var jämnare, men det lyckades henne icke. Hon försjönk i tankar, som ofta stördes af nödvändigheten att böja undan en hängande gren af slokbjörken, att återfinna gångstigen, som förlorade sig i snåret, eller att spränga öfver en mötande sumptrakt, en stängande skogsbäck. Hvad tänkte hon? Tankarna funno inga ord, men ett desto lifligare minspel, som beständigt förändrade hennes rörliga anletsdrag. Än skrattade hon högt, än slog hon vredgad trädstammarna med sitt ridspö, likasom ville hon bestraffa en förolämpning, än åter stannade hon för att lyssna om någon förföljde henne. Man kunde ej misstaga sig om denna flickas häftiga lynne och rika inbillningskraft, men hon tycktes växla gestalt med hvarje rörelse. Nästa ögonblick kunde man åter se henne kall och lugn beräkna den väg, som snarast borde föra henne genom den villsamma skogen.
Hon behöfde en säker blick. Gångstigen, i början tydlig, förlorade sig snart mellan mosstufvor och dungar af ormbunkar eller enris, för att åter blifva märkbar på andra sidan om ett snår eller en bergklack. Hon borde icke vara långt från Björnsnäs, och ännu visade sig intet spår af människoboningar, icke ett gärde, icke en lada, icke en koskälla. Några hvitnade ben lågo vid sidan af gångstigen. Var det djurs eller mördade människors ben? Ryttarinnan skrattade åter — hon skrattade ofta. Axelson hade lyssnat på löjliga folksägner. Hon kände sig icke det minsta rädd, men hon öfvertygade sig, att där var krut i fängpannan på hennes gevär.
Då hördes på afstånd ett hundskall. Det var Bella, som åter uppdrifvit en hare. Axelson måste ha uppnått jagtsällskapet. Man jagade icke mer, man sökte henne, död eller lefvande. Om den dumme knekten dock förstått att uppskrämma jägarne, såsom hans order lydde! I alla händelser skulle de ej finna henne utan hatt och sko, de skulle darra för hennes lif och för sina egna. Hon påskyndade ridten.
Skogen blef åter tätare, snåren ogenomträngligare, gångstigen var förlorad. Hon nödgades stiga af och leda sin häst mellan trädstammarna med solen till vägvisare.
Nu kom hon till en å, som var för bred för ett hästsprång. Ingen bro; stranden var sumpig. På åns andra strand stod en trasig pojke, metande foreller. Hon tillropade honom att anskaffa en båt. Han förstod henne icke; han betraktade henne förvånad och stum. Hästtramp och röster hördes ej långt bakom henne i skogen.
Hon framsökte en liten börs ur sin kjolsäck och kastade öfver ån en silfverdaler, som nedföll vid gossens fötter. Nu förstod han henne, sprang ett stycke långs stranden och tecknade, att hon borde följa honom. Hon red efter anvisningen, kom till ett vadställe och var snart öfver på andra sidan. Här öppnade sig en smal körväg; hon följde vägen och nalkades en kolmila. Kolaren stod vid milan och betraktade henne, lika förvånad som gossen. Hon hann icke fråga honom, förföljarne voro redan vid ån. Hon gaf hästen sporrarna och fortsatte sin brådskande ridt.
Skogen glesnade, en hägnad, en åkertäppa, en bondgård visade sig. Hon tänkte ett ögonblick på att fly till gården, men ändrade plan och jagade framåt, utan att dröja. Nej, de skulle ej fånga henne; hon skulle före dem uppnå staden, om hon ock skulle rida ihjäl Sven Axelsons Morsker.
Då öppnade sig en vid utsikt öfver Bråvikens vattenspegel, som skimrade i solskenet. Icke en krusning störde dess blanka lugn. En örlogsbrigg låg ankrad tätt invid en lastbrygga för kolpråmar och torkade sina våta segel.
Denna syn ingaf ryttarinnan nytt mod. Uppnådde hon icke staden, ville hon låta hästen löpa och själf söka ett gömställe. De skulle ej fånga henne; denna triumf ville hon icke unna dem.