Hon fortfor att jaga hejdlöst framåt, när, vid en tvär krökning förbi en klippa, hästen skyggade åt sidan för ett föremål, som låg utsträckt i gräset vid klippans fot. Oförberedd på denna hastiga vändning, vacklade ryttarinnan i sadeln och föll handlöst i armarna på det liggande föremålet, en flicka, såsom hon själf.
Fallet var lika häftigt som oväntadt. De båda flickorna stötte sina hufvuden mot hvarandra, och den främmande uppgaf ett rop af förskräckelse. Ryttarinnan släpades ett stycke med foten intrasslad i stigbygeln, men lyckades göra sig lös och reste sig genast därefter med af vrede purprade kinder.
— Du där, du, hvarför skrämmer du min häst?
Och det vredgade ordet åtföljdes ögonblickligen af ett slag med ridspöet, som lämnade en röd strimma på den slagnas blottade hals.
Den främmande flickan hade icke förr hämtat sig från sin bestörtning, innan hennes vrede upplågade lika hastigt som ryttarinnans.
— Och du där — slår du mig för att du rider som en galning och icke ser framför dig? utropade hon, lika blossande röd, i det hon ryckte till sig ridspöet och försökte att bryta sönder det. Men spöet var af flätad rotting med silfverskaft och brast icke, när det böjdes.
— Våga att slå mig engång till! fortfor den förorättade i samma uppretade ton.
De stodo några ögonblick hotande, öga mot öga, som två örnungar, hvilka stött vingarna mot hvarandra i flygten. Båda befunno sig på samma gräns mellan barnet och ungmön, femton eller sexton år; båda häftiga, stolta, djärfva, båda mätande hvarandra med samma mörka, blixtrande ögon. Det var yttre likhet och inre själsfrändskap mellan dem; jägarinnans riddräkt var knappt dyrbarare än den obekanta flickans svarta kamlottsklädning, och båda röjde nästan samma likgiltighet för den vårdade toilett, som vid deras ålder vanligen är af så mycken vikt. Lika utbildad för sin ålder, var den obekanta flickan längre till växten och hennes drag mera regelbundet vackra, hvilket företräde ersattes af ryttarinnans säkrare hållning och den öfverlägsna bestämdhet, som röjer vanan att befalla och blifva åtlydd.
Axelsons skrämda häst hade galopperat bort med den toma sadeln. Det var så lugnt, så tyst, att icke ett löf prasslade, icke ett vågsvall sorlade mot strandens kiselstenar. I detta tysta lugn hördes nu trampet af hästhofvar på vägen.
— Göm mig! Göm mig! utropade ryttarinnan plötsligt, i det hennes vrede ögonblickligt gaf vika för en barnslig otålighet att ej blifva upptäckt af detta jagtsällskap, som hon föresatt sig att trotsa. Och när den andra stirrade på henne, utan att förstå en så obegriplig begäran, sprang hon hastigt bakom en hasselhäck, som betäckte sluttningen och dolde henne för de förbifarande. Nyfiken, men med lika förändrade känslor, afbidade den andra hvad nu skulle följa.