En ryttareskara närmade sig på körvägen. Det var sex eller åtta grant utstyrde herrar, åtföljde af sina ridknektar. Efter dem redo två kammartärnor i bedröfligt skick, krampaktigt hållande sig fast vid hästarnas man. Efter dem följde åter två andlösa, förskrämda, adeliga jungfrur med sina kavaljerer och sin betjening. Hela denna skara af mer än fyrtio jägare och jägarinnor följde den flyendes spår, som förrådts af kolaren. Lyckligt nog för den flyddas inkognito, hade hundarna kopplats i skogen och blifvit långt efter förföljarne.
— Har du sett drottningen? frågade den främste ryttaren flickan vid hasselhäcken.
— Nej, svarade flickan, i det att hon ställde sig framför häcken, där denna var glesast. Och hon kände en lätt darrning ila genom sina leder. — Drottningen? Hvarför skulle en drottning dölja sig? Är det förräderi? ...
— Hon måste ha ridit här förbi, återtog den förnäme herrn, i det han tvekande höll ett ögonblick stilla.
— Jag ser hofspåren af Morsker. Han har skyggat åt sidan här, anmärkte Sven Axelson, som öfverlämnat Caballero åt en kamrat och ledde på dennes häst efterspaningarna.
— Sicken en, var det hon? utropade flickan med en mer än låtsad förundran. — Ja, hon red nyss här förbi och tog vägen åt Åby.
— Framåt! lydde kommandot.
— Men Morsker har skyggat här! upprepade Axelson envist.
Ingen hörde honom. Jägare, knektar, jungfrur och tärnor galopperade vidare.
De hade alla en icke så liten anledning att genomleta land och rike för att återfinna den de sökte, ty flyktingen var ingen ringare person än Sveriges unga drottning Kristina, då redan väl bekant för sin energi, sitt goda hufvud och sina nycker. Hvarför hon tillställt allt detta alarm med sin omotiverade flykt från jagtsällskapet, visste hon troligen icke själf. Hon var förtretad öfver en misslyckad räfjagt, och det roade henne att förtreta andra. Man har sagt om Kristina, att hon aldrig varit ett barn. Det är ett af de misstag, hvartill man så lätt förledes af en brådmogen utveckling. Hennes förstånd, hennes fattningsgåfva flög med fjärilvingar snabbt öfver barndomens råmärken, men i lynnets grund och i oförmågan att beräkna handlingens följder hade hon följt barndomens utvecklingslagar. Och nu skulle hon snart fylla sexton år; nu kände hon, vid ungdomens portar och med dess frihetslystnad, hela kontrasten mellan det tvång, hvarunder hon ännu måste böja sig, och den nästan enväldiga konungamakt, hvartill hon ansåg sig född. Denna omgifning, som på samma gång smickrade och omsnärjde henne, skulle erfara, lika godt huru, att hon hade en vilja för sig och kunde handla därefter. Misstrogen var hon därtill. Hon hade fått den föreställningen, att visse maktägande ej ogärna skulle se, om något olycksfall drabbade henne, hvarefter de kunde styra Sverige henne förutan. Och det roade henne att gäcka sådana förhoppningar.