Nu framträdde hon från hasselhäcken med ett harmset utrop öfver det bakvända, nötaktiga sätt, på hvilket Axelson hade utfört hennes befallningar. Hon var icke så sparsam på grofva uttryck, som man kunnat förvänta af hennes rang och uppfostran, den unga Kristina. Hon hade lärt något också af ridknektarne, efter hon ju red som en pojke i sadeln och visade en så utmärkt skicklighet i alla kroppsöfningar.
— Jag lurade dem! sade den andra flickan, som, i första förtjusningen öfver sin lyckade list, glömde hvem hon hade framför sig.
— Å, du skulle ej spela illa i en fransk komedi, du! svarade drottningen, i hvars lifliga, ombytliga håg den senare väntjensten hastigt utplånat den förra vreden. — Värker ditt hufvud? tillade hon, när hon såg, att flickan tryckte en våt näsduk mot tinningen.
— Inte mycket, men nog var det hårdt mot hårdt, när vi två stötte samman.
Och hon hade så när tillfogat: Värker icke ditt hufvud? Men nu ihågkom hon det otroliga, att hon hade en drottning framför sig, och nedstämde den förtroliga tonen till en ödmjuk fråga om den nådiga fröken skadat sig. — Drottningen var den enda, som då hade rätt att kallas fröken, hvilket var det vanligaste tilltalsordet vid icke officiela tillfällen. Ännu kallades adelns döttrar jungfrur.
— Tror du, att mitt hufvud är af kork? genmälde den unga drottningen muntert. Men herrarne där skola finna min lösa häst och vända tillbaka. Visa mig en utväg att komma till staden före dem!
— Nådig fröken skulle låta ro sig dit.
— Ro? Det är bra. Hvar får jag en båt?
— Andromeda ligger vid lastbryggan. Jag skall begära en båt af herr Herman.
— Godt. Säg, att jag befaller nu genast en båt med sex roddare och två marinsoldater till min eskort! Hvarför har ej Andromeda gått upp till staden?