Efter middagsmåltiden sade Kristina till sin nya hofjungfru:
— Hagar, du har gifvit tjugu daler åt den eländige Zierschnabel. Vet du inte, att han blifvit afskedad för fylleri?
— Den stackars tysken bad så bevekligt. Och fröken är själf så god mot alla olyckliga.
— Inte mot fyllebultar. Du slösar, Hagar. I går gaf du ett guldmynt åt Freytag för att han ledde din häst öfver vadstället på vägen till Nacka.
— Förlåt, nådig fröken, jag tänkte ej därpå. Det är så skönt att gifva.
— Förstår du inte, att jag gifver guld? Min betjening ger silfver. Sparsamhet är en pligt för alla. Är jag inte sparsam? När jag gifver, är det för kronans anseende. Å, de skola få se huru sparsam jag blir, när jag engång får kronans medel till fri disposition. Jag skall efterlämna en fylld skattkammare. Man skall där finna mer, än man fann i Eskils gemak efter salig kung Gösta, min farfarsfar. Nej, Hagar, följ mitt föredöme! Man skall depensera på något stort, som lönar sig. Något för äran, mycket för visheten och allt för sitt folks lycka, men ingenting för sådant tomt skryt, som ditt slöseri med Freytag. Jag skall gifta bort dig med någon gnidare, som lär dig en bättre hushållning. Hvad säger du om Nils Tungel? Är han inte en välbärgad änkling om par och femtio år? Inte vacker, inte from, något illslug, något argsint kanhända, men snål, Hagar, gement snål; han är just den man du behöfver. Han skall lära dig taga hvad man får och hvar man får, men inte lätt gifva ut det igen.
— Jag har icke lärt hos nådig fröken att blifva Nils Tungels doxa, genmälde Hagar, förvånad öfver dessa förmaningar af en drottning, bland hvars många utmärkta egenskaper sparsamheten intog en mycket anspråkslös plats.
— Nils Tungel eller en annan. Jag skall söka en snål och dum man åt dig; motsatserna trifvas bäst tillsamman. Gå nu och ställ dig väl hos Ebba Sparre; du har förtretat henne, och hon har bättre hjärta än du. I kväll har du ledigt. I morgon fortsätta vi Keplers Harmonice mundi.
Det kokade inom Hagar. Hon hade sedan någon tid känt fjättrarna trycka: nu begynte de skära in i ett ömtåligt hull. Och rebellen inom henne tålde ej kedjor.
— Vilja vara stor — sade hon till sig själf — och ej erkänna något annat än sin egen storhet! Är jag den gurka, som låter sig skäras i bitar och insaltas i en burk? Är jag ej hennes jämlike? Vore jag en man, skulle jag döda drottning Kristina och sätta mig på hennes tron, lika godt huru ...