Hon påtog en lätt kappa och gick tankfull ut. När hon kom till slottstrappan, hade hon fått tid att rysa för sina tankar.
— Det ... är ... väl ... att ... jag ... ej ... är ... en ... man, sade hon till sig själf, fördelande ett ord på hvarje af de nio trappstegen, som ledde ned till borggården.
Ridknekten Freytag följde henne; hon fick efter förgiftningsförsöket icke mera gå eller rida ensam ut. Hon lät sadla sin häst, red utan mål och befann sig, utan att tänka därpå, vid Klara kyrka, som ännu kvarstod i det skick, hvari den uppförts af Johan III på ruinerna af ett nunnekloster. Vid porten lämnade hon sin häst åt Freytag och gick in på kyrkogården, där några träd beskuggade småfolkets grafvar. Ingen vård, intet namn: de döde, som ville bevara ett namn åt eftervärlden, hvilade alla under kyrkornas golf. Hagar betraktade Klara kyrktorn, som ansågs vara det högsta i Sverige. Under tuppen på tornspiran blänkte en vindflöjel, som vid hvarje rörelse kastade en ljusblink omkring sig. Han var utsirad med snideri och en glasbit i skifvan. Tuppen, som fordom varit förgylld, var grå af ålder, men glasbiten fortfor att härma blixten. Man kunde tänka sig ett hån mot människorna: vaksamheten hade föråldrats, men lättsinnet fortfor att lysa.
Våraftonen var så svalkande frisk. En rödstjärt kvittrade i den gamla linden. Mellan de glesa kojorna vid Tegelbacken sågs Riddarholmskyrkans torn och en glittrande flik af Riddarefjärden. En gammal hvithårig kyrkoväktare gick med sin räfsa mellan grafvarna, samlande i högar de gulnade löfven från en förgången sommar. Två barn sutto vid en lerkruka och blåste såpbubblor på en nyss uppkastad grafhög. Var det kanske deras moder som hvilade under högen? Hagar tänkte på en graf, hvilken man visat henne på Karis kyrkogård, när hon själf var ett fattigt barfota barn. Hon visste icke, att denna graf nu var prydd med rosor från det heliga landet.
Hon satte sig på en stenbänk, som ännu fanns kvar från klostrets tider, och betraktade såpbubblorna. Lifvet lekte så frimodigt gladt på dödens bostad. Lika sorglöst lycklig och lekande hade hon själf engång suttit på sin moders förgätna, namnlösa graf. Hon tyckte sig åter sitta på denna barmhärtiga torfva, som dolde förgängelsen, men hon satt icke sorglös mer; nu frågade hon den svarta mullen: är du slutet på allt? Och mullen svarade: ja, jag är slutet på allt.
Hon kände sig hopplöst bedröfvad och visste ej hvarför. Men hon satt likväl kvar. Här var frid mellan grafvarna, här trifdes ej höghetens spöken.
Steg närmade sig; någon sade: godkväll! och vid Hagars sida stod Gustaf Kurck. Denne unge herre, af hvilken lifvet sedan skulle uppfostra en krigare och en diplomat, förenade med sin ätts hela stolthet ett på samma gång vekt och våldsamt lynne, som kunde skiftevis svärma och rasa. Nu var något ur hakarna: han ville fatta Hagars hand, som hon drog tillbaka, och sade med en lidelse, som han icke vårdade sig om att dölja:
— Det var väl, att jag fann dig. Jag har vidtalat skepparen Mickelson här vid Tegelbacken. Han afseglar i natt till Stralsund, och jag följer honom.
— Du vill resa till Tyskland? Till kriget?
— Ja, hvad vill du göra med ett så uselt läshufvud som mitt? Min fars lagfarenhet går icke i mig. Han får nöja sig med min bror Knut. Slå dank kan jag icke. Jag är nitton år, af krigaresläkt och duger icke till pennfäktare. Jag vill bryta en lans för den jag har kär.